Inget snack om saken

I dag har vi bestämt oss för att, hör och häpna, börja ett nytt liv. Det känns helt naturligt och självklart, trots gråvädret: 1) Vi har druckit kaffe och just fyllt på koppen, 2) USA har en ny president (som just nu kanske dricker sitt morgonkaffe och lajjar med de välartade kidsen i Ovala rummet medan frun ringer på direktlinjen om påtår), 3) Om 23 dagar spelar Bajen första träningsmatchen för säsongen, mot Gais av alla lag. Det finns fler anledningar, men de här ovan uppräknade är nog så viktiga.

Obama Baracks installationstal var som sig bör en hyllning till amerikanska myter och ideal och utfört med klass, stringens och det slags återhållsamhet som kännetecknar en god talare som inte kan dölja sitt patos, sin vilja till förändring och sin medieträning. Alla fick sig något till livs: de som väntat sig mycket fick lite mindre men tillräckligt för att känna sig i centrum, de som väntat sig mindre fick tillräckligt för att nicka instämmande. Traditionstyngt men ändå förändring i luften, för nu är det allvar. Typ ”Alla ska med”.

Problemet med dessa myter och ideal är inte att de skulle vara kassa, utan att det är just jänkare som har lagt beslag på dem som sina. Men till och med vi (den klassiska gnällspiken personifierad: ”Allt, och då menar vi verkligen allt, är en komplott”) tänker en smula gott om president Obama. Han känns på något sätt… genuin. Förhoppningsvis kan presidenten påverka det faktum att bra mer än en miljon amerikaner står på USA:s terrorlista, som innebär att man till exempel får en särskild stämpel på sitt boardingpass när man till äventyrs ska ut och flyga. Och då talar vi enbart om amerikanska medborgare. För att ta ett exempel. Det finns hur många som helst.

Att omedelbart lösa Palestinas problem begriper till och med vi inte är att vänta. Och en del annat ”smått och gott” som den förra amerikanska regimen lämnat efter sig.

Från det ena till det andra, skulle man kunna tro, men så är det inte: allt hänger ihop…

…Marcus Törnstrand är numera A-lagare på riktigt och inte längre enbart på tillväxt med enstaka inhopp i hetluften. Vi hoppas att han växt in i den skönt grönvita kostymen. Bajens backlinje var förra säsongen en ovanligt svajig konstellation, och egentligen tyckte vi att det var som roligast när den på grund av skador och diverse annat ett antal matcher innehöll typ en back, två mittfältare och en anfallare direkt från division två som brukade dribbla sin snubbe och sen sätta fart framåt. Då gick det rätt hyfsat, dvs det släpptes in mål men det gjordes fler än så. Igor, Måndag och nu Marcus ska alltså ge mer stadga åt de bakre regionerna, men Sulan? Vi vill ha Sulan kvar, punkt slut, om inte annat för att han förra säsongen med årets mål med eftertryck bevisade att han numera kan användas på topp, men vi anser samtidigt att man kanske inte ska bygga en backlinje runt honom. Vi förstår valen och kvalen, men ändå… Spelare med grönvit magi ska man vara rädd om.

… Och Erkan är alltså inte heller längre med oss. Jo, förresten, kontraktet är förlängt, och vem vet, efter sommaren kanske han är tillbaka med nya sköna manér och dribblingar. Vi har ingen aning om hur den turkiska ligan är, mer än att vi hjälpligt kan uttala namnet på ungefär tre av lagen, men vi misstänker att det inte är någon lek. Och att man genomskådar den där patenterade dragningen bakom vänster ben tämligen omgående.

…och Pålle och Charlie…?

… Eventuella Trelleborgsbackar, Mjällbyanfallare och någon ”norrländsk målmaskin” från Mariehem, som enligt egen uppgift är klar för Bajen, är bara en del som vi har att ta ställning till. Eller det faktum att ännu en lottovinnare hittats i Helsingborg, nån som firade sina sex mille med lättöl, om man får tro den något större kvällsdraken. Eller det faktum att ”världens bäste handbollsspelare” laddar med espresso och en och annan tagg (säger det något om oss eller säger det något om handboll?).

Men nu ska vi fortsätta med det som vi en gång beslutade oss för för en stund sedan. Att vi är lata av naturen kan vi inte göra något åt, men resten…

Jycken drömmer och rycker med ena benet, och vi kliver försiktigt förbi.