Ett i minne

I går öppnade vi väl hemma från utflykten till Torvalla IP en dunk rödtjut och tuggade välhängd biff från ekologisk rättvisemärkt och glad ko med svarta bönröran till med imixat chilifrön och rödlök samt diverse andra tillbehör, som att såsen får sig en försvarlig skvätt kubarom som bas och vars distinkta smak det sedan handlar om att kalibrera med hjälp av kryddor, salt, socker, vinäger, smör, grönpeppar, senap, lingonsylt und so weiter för att få den rätta tatchen och ett himmelskt aaaah från alla munnar när allt är på plats på tallriken. Och hela familjen på plats runt bordet en lördagskväll, bara en sån sak. Lite kd-varning, om man ska vara ärlig. Vi drog nåt gayskämt, ovanför barnens huvud förstås, för att vara på den säkra sidan.

Sen var det förstås melodifestivalen som hägrade. Vi ställde upp, sjasade ner jycken och tog plats i soffan.

För en gångs skull vann rätt låt. Inte nog med det: låt nummer 2 kom dessutom tvåa. Övriga familjen höll inte med. Kvinnan gjorde sig dessutom lustig över att en annan tyckte att tvåan ”hade något att berätta”.

Sen letade vi upp plektrumet och kopplade in guran och mikrofonen och sedan ipoden till stereon, och yngste sonen, som fick välja repertoar helt enligt eget tycke och smak, tog ton. Med tanke på att dunken blivit åtskilligt lättare under resans gång höll vi tämligen god takt och så nära man kan komma rätt tonart. Det blev Hey hey my my, 800 grader, Staten och kapitalet (i den där moderna 80-talsversionen), Johnossis Man must dance, Rock the Casbah, Stay Free (där gick det åt helvete med besked, vi skyllde naturligtvis på plektrumet) och slutligen Imagine, där vi slutade att föra oväsen och tillsammans plinkade oss fram på pianot (Lite kd-varning igen. Eller friggebodito kanske).

Slutsats: yngste sonens musiksmak går från klarhet till klarhet och snart är melodifestivalens saga all.

Och i morse vaknade vi alldeles för tidigt av att någon efter bästa förmåga lirade Imagine på pianot.

Har man barn för att de ska förverkliga ens egna, något kantstötta drömmar? Inte omöjligt. Äldste sonen ska bli minst mångmiljonär och statsminister, dottern minst konstnär och statsminister och yngste sonen ska forfarande bli fotbollsproffs, rockmusiker och minst statsminister. Om vi får bestämma alltså.

Om utflykten till Torvalla IP när Gefle kom på besök kan man säga följande: Bajens anfallsspel ser minst sagt trubbigt ut. Det blev iofs bättre fart på fler fötter i andra halvlek, när en minst sagt osynlig Charlie lämnade plats åt en ovanligt aktiv och stark i bollmottagningen Nathan, men sistapassen tycks vara ett kapitel för sig, och på alla fötter: ska den smekas fram fem meter blir det en tvåhundrameterskanon; ska den slås med kraft blir det en tvåmeterspetning. Varför?

Vi stod så till eftersom vi flyttade på oss att vi att i bägge halvlekarna hade Igor Armas så långt bort från oss man kan tänka sig eftersom vi ville avnjuta alla tänkta mål på nära håll, men vi tyckte allt att han fortsätter att göra rätt. Försvarsspelet var över lag stabilt, och ska man tro något av vad vi hittills sett så kan det bli rätt många 0–0-fajter så länge ingen gör något individuellt misstag.

Om sen Lolo får ett frisparksläge per match vinner vi. Som på Torvalla i går.

Kul? Tja…

Tiden går, för övrigt. Men att man glömmer allt är inte sant. Var en stund på kalas häromveckan, en god kumpan från tidig grundskola som vi tyvärr ser alltför sällan (typ i tioårscykler) fyllde jämnt. Om det finns mycket att säga, som att vi fortfarande kan telefonnumren till alla kumpaner när man gick i klass 2 men i princip inga andra nummer, men vi nöjer oss med det faktum att vi diggade loss en stund över gamla vax där varenda töjning fortfarande sitter som berget dom med.