Tummen och jag ser ljuset...

Tänk, när jag väl bestämt mig för att kratta ihop dom förbannade löven klämde jag tummen när jag skulle flytta på ett sånt där hopfällbart metallbord (som jag brukar ha kaffet på). Blodvite uppstod. Det tog ett tag att komma loss, och jag gjorde som Michael Jackson skulle ha gjort: skrek. Jag vet att jag har tummen mitt i handen, men det är ju ändå min tumme och obrottsligt trogen i alla väder och som en gång till exempel tog mig och en polare utrustad med en tolvsträngad gitarr till Paris på ett och ett halvt dygn för att vi skulle lira Dylanlåtar i metron och där vi på vägen nånstans i Belgien plockades upp av någon som påstod sig vara vicepresidenten för Pepsi i Europa. Inte nog med det, han var diabetiker och jag och gitarren fick samsas i baksätet med tre fyra backar sockerfria colaburkar som var något helt nytt och som han talade sig varm över och drack kopiösa mängder av men som smakade illa redan då.

Sen hamnade vi i Lyon, men det är en annan historia.

Morgonpromenad blev det hur som helst. Ena dagen vimlar det på promenadvägarna, nästa är det tomt och tyst. Inte mig emot, men jycken såg lätt besviken ut när vi kom hem igen.

Och kontraktet? Har Runström satt dit sitt tumavtryck än? En dansk dömer Bajens första Royal League-match, meddelar Bajens hemsida. Zlatan ska bli far, berättar kvällsdraken, som i går berättade att Poshs olika äkta eller oäkta kroppsdelar, som man kan få se i ett bildspel, kan hamna i domstol. Sån är fotbollens värld.

Men vänta, Laul tror sig veta nåt om vad som ska hända i eftermiddag. Jag vickar på tummen som svarar som den ska och jag känner att nu kan det vara dags för en kaffe och att be om att få återkomma i frågan…