1. Var det bättre förr: urskogen

Vi tar en sak i taget. Som det här med om det var bättre förr. Först skidor. Och då talar vi om dem på längden. Och allra helst om femmilen. Där var det mycket bättre förr. Särskilt för alla teveåkare som älskade att ligga där halva söndagen i tevesoffan med lätt huvudvärk från gårdagen och papper och penna för att hålla koll på mellantiderna. För på den tiden var en femmil på VM eller OS eller i Holmenkollen eller Lahtis verkligen karlgöra, djupa skogar och massor av snö. Och snökanoner, vad är det för trams? Det här var riktig snö. För att inte tala om tevedramaturgin. Det här var innan dramaturgin fick sin chans att ta död på teven. Det var max tre kontroller där man fick se riktiga män plåga sig förbi en statisk kamera som möjligen kunde panorera några grader. Och annars väntan. Och väntan. Samt det underbara i att lyssna till Bisittar-Assar som utläste tendenser från den senaste milen och som visste att det inte var klart än på långa vägar men att Lundbäck eller Magnusson eller Bölling eller vem det nu var som legat så illa till gått snabbast mellan 32,6 och 37,2 kilometer, och det fick pulsen att slå lite extra, och man passade på att slå en drill och göra sig en macka. Och så låg man där i soffan och klockan tickade, och när man tänkte snart är det för sent börjar plötsligt nån vifta med en flagga där nere i backen i urskogen där skidspåret försvinner. Och det ska ni veta: något vackrare och mer estetiskt tilltalande i teven än Thomas Wassbergs snorfrysta skägg som dök upp ur urskogen i kamp mot klockan kan man faktiskt inte tänka sig. Särskilt om han börjat plocka in sekunder på den väldige Juha Mieto vars snorfrysta skägg passerade samma kontrollstation trettio minuter tidigare i startgrupp 2. För på den tiden startade storåkarna jämnt utspridda och inlottade i fyra startgrupper och inte som nu på en rad som svischar förbi och man kunde aldrig veta vem som skulle hålla hela vägen – och det fanns alltid nån östtysk eller sovjet som lurade i sista startgruppen. Eller i första.

Så vad säger man? Jag säger som Carl Hamilton (den riktige Carl, och definitivt den utan B): Bara hos Fi är mannen fortfarande man. För hos Fi, skriver Carl Hamilton, ”är mannen fortfarande ofattbart stark, dominerande, beslutsför, bestämt konservativ och styr över sin kvinna med järnhand”.

Nåväl, en parentes och inte helt applicerbart, tänker vän av ordning. Tillbaka till skidkungarna. De tog slut när Dählie abdikerade. Men det var slut på glansen långt innan, även om OS i Salt Lake City blev den absoluta dödsstöten. Johann Mühlegg, tänker ni naturligtvis, vars ursinniga framfart knäckte allt och alla, epo-kungen, men tänk också på den själlösa tevesändningen från OS som inte gav fantasin eller hoppet eller mellantidsfanatikerna någon chans i tevesoffan eftersom allt, allt kunde ses och följas och avslöjas. Tendensen var klar efter tre hundra meter, och det var riktigt sorgligt att se: det fanns helt enkelt ingen urskog att försvinna i och dyka upp ur.

1–0 till Förr.