Stjärnor jag inte mött

Morgonpromenad i stilla kyla och solsken. Vi möter mannen med den lilla vita saken och utbyter som alltid några standardfraser om vädret medan jyckarna får fem sekunder på sig att nosa lite innan mannen drar i väg, och sen kommer hon som ser ut som fröken Klüft och som med ett leende alltid säger gomorron, gomorron utan tillstymmelse till andfåddhet och som springer förbi med långa kliv med sin stora svarta kalvbenta best vid sidan, och sen är det dags för damen med boxern och jycken får äntligen rasa av sig det värsta innan det är tid för kaffe och en tagg och att ägna en tanke åt alla löven som ännu inte frusit fast i väntan på våren. Vi beslutar oss för att tänka på saken ännu en stund.

Hur går det? Lat? Moi? Tja, vi gör det lätt för oss och länkar hit.

Vi går utrikes. Fidel lär ha parkinson, enligt CIA som lutar sig mot läkare som jobbar för underrättelsetjänsten som sagt att det kan innebära att Castros dagar vid makten är räknade. Castro lär ha skämtat med sin polare Maradona om saken. Han sa att ryktena om hans död nu är så många att den dagen han verkligen dör, då kommer ingen tro att det är sant.

Själv var jag på Kuba för ett antal år sedan, när Maradona var lite mer omfångsrik. Inte nog med det: jag promenerade förbi en bollplan med hundra meters marginal där det pågick nåt slags tumult, och dum som jag var och är gick jag förbi i tron att det handlade om baseboll som kubanerna brukar krossa jänkarna i så fort dom får chansen, och tio minuter senare kom en andfådd men lycklig dansk till strandbaren där jag satt och fnulade med en mojito och lyssnade till en suverän Dos gardenias para ti och sade att han hade sett Maradona spela fotboll rundare än bollen men att han gjort grejer med bollen som den andäktige mannen från Hilleröd inte sett nån annan göra, inte ens bröderna Laudrup. När jag gick tillbaka för att se den enda stjärna som är värd att lämna en mojito för var han naturligtvis borta.

Men nära var det.

Nästa morgon frågade jag på knagglig spanska städerskan på hotellet som jag för tillfället bodde på om hon visste vem Maradona var. Kubanska hotellstäderskor är inom parentes inte undfallande varelser eller tillsagda att veta sin plats och att inte se hotellgästerna i ögonen som alla andra hotellstäderskor i världen utan slår sig gärna ner i soffan, frågar om de får ta en cigarrett, förväntar sig att man ska bjuda dem på nåt att dricka och undrar vad man hittade på för skoj i går. Om man nu ska generalisera utifrån egna erfarenheter. Maradona, utbrast hon, han är vän till Kuba!

Kuba behöver sina vänner.

Men visst, jag är inte fast i det gamla: Ronaldinho skulle också kunna få mig att lämna en eventuell barstol om han joxade med trasan på en bollplan nära mig.