Klara färdiga gå!

Solfan lyser. Vi suckar och blinkar för vi har glömt bajensolglasögonen där vi står utanför dörren för en liten jämmerdalspaus med en balja kaffe och en tagg och med jycken snusande runt närmaste buske. Vi har nämligen gett oss själva den på att strukturera upp tillvaron innan kvinnan i huset och äldste sonen dyker upp i skymningen, förhoppningsvis med en kolossal toblerone i presentpåsen. Så nu gäller det. Vi börjar i rätt ände. Nu eller aldrig: försöker para ihop en hög med 147 fullständigt olika nytvättade strumpor, några trots definitivt misstycke, innan könsmaktsoordningen är total. Var för övrigt inte s.k ungdomsprogram på tv bättre förr?

Okej, vi är inte felfira

”Annars lutar vi oss starkt mot åsikten att årets upplaga av allsvenskan faktiskt är samma årtusendes tristaste i mannaminne. Så det så.” Skrev vi på denna blogg för ett år och fyra dagar sedan.

Vi hade fel.

Inte nog med det: Det är alldeles för lite Otis nu för tiden, konstaterade vi redan för elva dar sedan.

Det spöregnar och vi vill sova, men det bryr sig inte jycken om.

Hold on

Vid alla glödheta, många måsten, fotbollen är åt helvete och mokabryggaren går glödhet och jycken har vita färgstänk i pälsen och vi har bestämt oss för något, typ nu jävlar, dock oklart vad. Plötsligt, vi står alltså vid ett halvmålat fönster med penseln i handen och börjar plötsligt nynna, kände vi för lite Eric Burdon. Det är för övrigt för lite The Animals i dag, är det inte? För att inte tala om Otis. Hur som helst, yngste sonen ville åtminstone ha texten till The house of… utskriven, nånstans ska man ju börja, så vi får se. Så jävla bra hur som helst, särskilt när han lättar på slipsen.