Med väggen bakom oss

På väg hem från Henkeborg mötte vi äldste sonen vid Linköping C på väg med ett annat tåg destination Berlin och vidare utflykter i den europeiska häxkitteln under en månad, och vi vinkade febrilt i ett av SJ:s nedskitade fönster med mobilen i hand, och alldeles nyssens kom vi hem från Nynäshamn där vi lassat av övriga familjen som ska leka medeltid på Gotland i sex dar med två ton packning. Och för typ fem minuter sedan klöv vi solokvist den solfyllda spegelblanka kvällsljumna vattenytan på hemmaplan au naturel och det sista vi såg innan vi plumsade i och störde ron var vår spegelbild. Det sista vi gjorde var att dra in magen.

Sämre kan man ha det än att sitta med rufsigt hår på en gisten träbänk och höra mokabryggaren mullra med en, okej två, staropramen på kylning. Särskilt när man har den där eländiga väggen som man borde ha börjat skrapa för tre månader sen bakom ryggen. Jycken tycks vara på samma våglängd. Löpsk är hon också.

Vi fick en befängd tanke att på vinst och förlust kasta oss ut i Fjollträsknatten, det är ju sommarlördag gubevars, men sen kom vi på att just denna dag är det hart omöjligt att veta vem som man eventuellt kommer att stöta på och eventuellt kommer att stöta på oss. Skenet kan, som bekant, bedra.

Nästa år kan det, jag säger kan det, stå i Hammarbys grundläggande värderingar att klubben ska vara inte bara partipolitiskt utan även sexuellt obunden.

Att heteronormen är årets tema på Pride tycker vi är en intressant tanke. Alla är liksom med på tåget vare sig man vill eller inte, om vi förstått det hela rätt.

En annan intressant tanke är den som Göran Skytte förfäktar i dagens Svenskan. Nämligen att Pride börjar likna avgrundsvänstern när det begav sig. Att vi tycker den är intressant beror på att vi tycker att Göran Skytte, som enligt egen uppgift tillbringat veckan i talarstolen på Livets ords Europakonferens i Uppsala, fortfarande tillhör avgrundsvänstern.

Kaffet är urdrucket. Men den där första staropramen bör hålla runt nio och en halv grad nu.