Natt. Man ramlar vimmelkantig in från lönefabriken, jycken kommer yrvaket svansviftande för att på känt manér hälsa välkommen med en strumpa i käften men faller ihop och snarkar vidare efter några kli i nackskinnet. Man letar upp morgonrocken, fyller fickorna med grolsch och cigg och klär av sig och iklär sig densamma och tassar tillbaka ut i natten och efter en stund ut på bryggan, och sen klyver man den ljumna vattenytan med en 3,6-poängsdykning av den mutade ryska domaren – och sex sekunder senare sticker man upp huvudet och andas in stillheten.
Sen sitter man där på bryggan som man är och fiskar upp grolschen och en tändare och känner att det är ungefär som det ska vara. Svensk sommarnatt är inget annat än ett tillstånd när den är på det humöret.
En sak till. Det finns inga mygg.
Sen går man hem och sätter sig på den gistna träbänken och knäpper ännu en grolsch och håller med sig själv om allt vad man kommer fram till.
Vägen dit har varit lång. Snortidigt uppe för att förpassa de yngsta på egen hand på tåget till landets yttersta södra utkanter, och om det var första gången de gjorde den resan gäller faktiskt samma sak för mig och mamman som fick stå kvar på perrongen och se dem försvinna. Innan dess fick vi i gång bilen, men det lät onekligen mysko – och kvar på parkeringen låg nån jämra sladd av nåt slag. Vi plockade upp den, glodde en stund på den och varandra, ryckte på axlarna och körde i väg till tågcentralen.
Det gick bra. Och då menar jag tågresan; bilen och den mysko sladden är i sammanhanget inget att bry sig om. Det här fordonet lever nämligen sitt eget liv.
Äldsta sonen håller sig kvar på kobben därute i havsbandet. Jycken sover. Och hennes matte.
Och här sitter man på en träbänk och förundras.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar