Vi citerar friskt

Vi börjar med att sno rakt av: ”Varför visar Petter upp målvaktströjan också?” undrar grönvita…, och sen undrar vi förstås vad som hänt med den tigerrandiga. Är den död? Historia? Färgar av sig i tvätten? Att två randiga gäng inte får göra upp på planen, okej, regler har man för att krångla till vissa saker och det finns kanske nån som fortfarande har svartvit teve, och att tigerrandigt inte funkar på Rambergsvallen behöver man inte vara medlem i den där självöverskattningsklubben Mensa för att begripa, men det finns väl ändå lag i allsvenskan som inte är randiga. Eller är det så illa att alla numera är det..?

Och får man numera bara se den om man följer med till en eventuell Royal League-match i Tromsø?

Annars har vi mest gått omkring och svurit över årstiden. Nåja, jycken verkar på känt maner ta det med en klackspark. Det räcker gott att spåra harar och leka med polarna, som Ada vars husse inte bara visat sig vara av rätt stam och grönvit rot utan också tillbringat nio år i samma gamla närförortsplugg som en annan fast ett decennium tidigare men med samma stofiler i katedern redan då och samma kritstoftsdamm, snusar i taket, sönderbrutna pekpinnar och sura doft av spritstenciler. Men hur som helst och jag vet att det inte är en tröst men det blir bara värre med åren. Kylan alltså.

I lördags fortsatte vi att svära. Sol och isdropp lurar oss inte: I kväll är kylan här likt förbannat, tänkte vi. Och vi fick rätt.

I dag fortsätter vi på samma gamla visa.

Och Hammarbys ekonomi? Vad ska man tro om den?

Dagens morgonpromenad gick för omväxlings skull längs andra sidan vattnet, men innehöll trots det en och annan ramsa med piip i när sidvinden tog fart. Och nya bekantskaper. Som Bullen, en kastrerad rackare som gjorde skäl för namnet.

Vilket fick oss att styra stegen mot favoritfiket.

Sen har vi fått en fin present av P, "Hammarbys damfotboll från 1970 till 2005 – en resa!" Frejdigt personligt berättat om hela vägen till nu och till exempel om guldåret -85 när ”Marie Vargas for över gräset som en hypersnabb jordfräs” i finalen mot Gais som ”sprattlade alltmer som en övergiven makrill uppslängd på en brygga”. Vi återkommer i ämnet men kan inget annat än rekommendera verket varmt.

Och förresten, om vi nu återvänder till cirka -70 när P och polarna "stannade till och fluktade in på idrottsplatsen" där "det var stendött, bara tystnaden stod lutad mot ena målstolpen och det såg ut som om han tog igen sig", i går kväll var det finlir på burken på den där kanalen som inte visade Carola och alla andra tondöva när Mad-klassikern En kylskåpshistoria visades. "Vilka är det som sover i tältet? är det dom där med tröjorna?" är en bra replik. Fan, när det begav sig var man rätt avundsjuk på unge Rolf Sohlman som fick vänslas med Ann-Sofi Kylin, och snygg moppe hade han också för att inte tala om affischen med Hendrix, men numera ska man väl identifiera sig med kylskåpsförsäljaren eller "bilskojaren". Fäderna.

Fast det gör jag inte.

Hur som helst, En kärlekshistoria är en underskön film från tiden när man fortfarande kunde berätta en historia genom att våga lita på och vila i vad bilderna berättade. Numera litar Roy Andersson så till den grad på bilden att det nästan blir parodiskt, men hellre det än klippens tyranni. Ju fler snabba klipp, ju mindre har filmen att berätta och ju mer är den bara ute efter att sno dig på dina stålar.

Glöm inte det.