I knähöjd

Vinglig morgonpromenad med bajenbrillorna på. Vårdagjämningen kom – och försvann. Jycken rusar runt i kylan och vi fyller lungorna med iskristaller för att vädra ut patenteringsångorna som i alla fall fick oss att sova gott eftersom vi vägrade att lämna huset med övriga familjen när målarn oförhappandes dök upp för ännu en omgång med färgsprutan efter det att snickarn sagt sitt om saken. Nämligen att det behövdes.

Fotbollsknän får vara med om mycket. Sulan ska operera sitt löparknä och Klebér sitt hopparknä. Hur många knän har dom egentligen? Möjligen fler än det finns hela backar i Bajen.

Apropå belgiska och isländska provspelare och andra eventuella nyförvärv kan vi inget annat än tänka på vårt mantra ständigt någon annan.

Sen är vi vän av brassetakter. Det betyder inte att man måste kasta sig över bästa möjliga – de går att räkna i tusental – men vad hände med Hammarbys samarbete med… ja, vad var det nu för klubb?

Annars har det väl inte hänt ett vitten i världen, vad vi vet. Att vi är många som går på knäna är inget nytt.

Vi hade tänkt att skriva nåt oförväget och intressant. Så blev det inte. Vi ber om ursäkt. Vi tänker helt enkelt för mycket. Och vad vi än tänker och tycker tycks vi inte ens komma upp till vanlig hederlig verkshöjd.

Det problemet har inte andra.