Ett slags rättvisa

Jyckens morgonpromenad drog i väg mot förmiddagen innan den blev av, men då var det sol och viss vår och matten som var med styrde stegen mot blåsippsberget – och se på fan, några stack upp ur fjolårslövsmyllan och egentligen ska jag naturligtvis ta mig an gårdagsderbyt på Råsunda som inleddes med att dom blå drog på rätt ordentligt men det var liksom ändå ingen fara på taket även om dom har ett vasst passningsspel på ett tillslag som bygger på att dubbla mot en försvarare eller trippla mot två när bollen kommer för att få den som försvarar att gå fel, men som alla vet funkar inte det mot Max. Slaget om mitten däremot såg lite ödsligt ut, men när Jeffrey gick, förlåt haltade, ut och Erkan klev in hade Bajen redan fått styr på det hela och med Erkan blev det mycket bättre, och med två så löpvilliga som Björn och Paulinho och en emellanåt rättvänd Petter såg det ut som att det är lugnt, det är naturligtvis aldrig lugnt men det är ändå lugnt, Bajen har tagit över, det syns lång väg, i andra kommer det att smälla. Vilket det gjorde.

Sen var det kört.

Elva mot tio är inget att ha, ja, möjligen om man leder. Det blir helt enkelt för enkelt att spela bekvämt och tänka efter en tiondel för mycket innan passningen slås när motståndarna "drabbats" av en utvisning. Och just då syns Mickel som naturligtvis inte vill vara bekväm utan göra det där som han är så bra på när det går undan men som man nu hela tiden vill ska slå den där drömbollen som ingen annan heller brukar göra eftersom motståndarna faller och fortsätter att falla ner, och jag vet inte riktigt vad Mickel ska göra åt det. Framför allt måste alla andra vilja ha bollen.

Hur som helst, jag måste dricka kaffe, så vi lyfter på snabbhatten för Gunnar Thor som (vi har redan hunnit säga det) kommer att ge anfallsspelet en extra dimension när Petterpåkanten eller vem som nu spelar där i stället för att gå in med bollen åtminstone fler gånger än en släpper bollen vidare längs kanten för vänsterfoten är det inget fel på. Försvarsmässigt finns ju inget att anmärka på. Petur ser dessutom alltmer vältränad ut och gjorde dessutom ett stabilt intryck när han pekade finger åt Jonsson som bet i gräset efter sitt misslyckade försök att klyva Gunnar Thors vad. Och Max har vi nämnt. Och nog tog Stoor ett litet steg på vägen framåt.

Nä, nu måste jag dricka kaffe. Det kanske var rättvist med 0–0, vi säger det, för nu måste jag få kaffe.

En sak till: jag lyckades aldrig klämma ur mig ”Men herregud, det är ju bara fotboll”. Det blev liksom aldrig läge för det.