Morgonen ägnades åt att studera artister på hög nivå. Jycken fick hålla sig undan. Själv drog jag i mig kaffet, stod där nere på marken med gapande mun, stirrade uppåt och förundrades.
Vi har nämligen arborister på besök. En arborist är alltid förälskad, och nu talar vi inte genus och annat trams utan om jobbet. Det som ska göras. En arborist är nämligen en person som kan klättra omkring som en ekorre högt uppe bland trädens grenar med en motorsåg i näven eller hängande i en lina efter sig. En arborist börjar i toppen och jobbar sig ned. Minst fyrtio meter alm på ett par timmar. För att inte tala om alla dessa grenar. En arborist är ingen absolut trädkramare, men han eller hon vet att alla träd bär på en historia, att de också en gång varit små. Att ett träd är ett liv.
Snyggt och prydligt åker almen del för del i backen. Det handlar om centimeterprecision, men telefonledningarna till grannen är aldrig i fara.
Väl på marken kan vi bara konstatera att det var i grevens tid. Trädets fot är säkert en meter bred och fullständigt ihålig. Någon gång under sina kanske 130 år har det fått en skada i en rot. Jag kan glo fem sex meter upp i stammen och en något mindre omfångsrik person kan krypa hela vägen. Arboristerna vet det redan, men det är skönt att få det bekräftat: det var ett jobb som måste göras. Nästa Gudrun hade kunnat få oanade konsekvenser.
Tyvärr hann jag aldrig lära känna den här almen innan det var för sent. Yngsta sonen, däremot, blev tvärledsen när han förstod vad som skulle ske. Att han vill bli arborist när han blir stor är inte konstigt.
Ett gott råd som jag delar med mig av. Ska du beskära ett träd? Börja med att betrakta det i två dygn. Först då vet du vad som ska göras.
Men även träd kan ha en baksida, säger en som under årens lopp krattat ihop minst sex miljarder löv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar