Piece of My Heart

I morse vaknade vi med en låt i skallen. Men först…

Reklam. Äldste sonen och jag sitter på fjärde raden och kommenterar fnissande dumheterna på storbildsskärmen. Alla andra är tysta, kanske gripna av de snabba klippen och budskapen. Filmen börjar. Plötsligt börjar publiken röra på sig, viska hit och dit. Två stolsrader bakom oss hörs en kommentar riktad till oss alla: ”Ååh, färgspelet är så typiskt Roy Andersson.” Jag letar efter en pistol men jag har ingen. Vi ska se Du levande och såhär ett tag efter premiären är det en viss mogen publik som ser den och i behov av att tala om att de vet vad det handlar om. Typ folk som har tid att gå på mysko fem- och tiopoängskurser på universitetet.

När jag ser film är jag hård, obeveklig men också benägen att snörvla. Det behöver inte ha något med förmågan till empati att göra. Och jag är inte dum. Jag vet att 98 procent av alla rullar, och då talar vi om dem som SF levererar i sina små filmupplevelselådor runt om i landet, finns där för att lura av mig och dig stålar. Inte undra på att man nästan aldrig går dit. Normalt tar det nämligen trettio sekunder av en film för att jag högt och ljudligt ska säga ”Vad är det här för skit”. Riktigt skicklig amerikansk dynga skulle kunna hålla mig intresserad upp till en kvart innan det kommer: ”Men vad är det här för skit.” Trots allt: Det finns mycket elände i världen att lägga krut på men varje gång jag ser Lady och Lufsen käka fricadelli blir jag tårögd. Ha, lättlurad! säger den kallhamrat illusionslöse, men så enkelt är det inte. Nånting kan få mig att gå i gång. När jag såg Theo Angelopoulos Odysseus blick för bra många år sen en tidig morgon på Göteborgs filmfestival, med bland andra Erland Josephson som, tja Erland Josephson, om krigets Jugoslavien grät jag kopiöst över det meningslösa, visserligen bakfull men ändå. Och nu när jag ser scenen om drömmen att gifta sig med gitarristen Micke Larsson och sätta litet bo som åker i väg och stannar till på stationen där folkmassan hurrar för brudparet innan de fortsätter sin resa är det dags igen. Tårarna rinner. Det är så… jävla vackert.

Och rasande skickligt gjort.

En sak till: Om ni händelsevis nån gång i framtiden står hos er lokala filmnasare och funderar på att hyra rullen ni har i handen och på baksidan läser ”Roy Andersson är Sveriges roligaste regissör” ska ni veta att det stämmer. Men se den på ”bio” innan den försvinner, för det är den värd.

Sen tog vi tricken hem.

Eftersom jycken och alla andra fortfarande förlustar sig ute på skäret köpte vi alla ingredienser som krävs för att göra en riktig räkmacka med extra mycket majjo, och eftersom jag försöker få sonen att se ”film” laddade vi dvd:n med Fellinis Amarcord efter att ha sett tio sekunder av en så kallad nyinspelning av De 39 stegen (just det: ”Vad är det här för skit”). Han tyckte naturligtvis scenen i klassrummet när grabbarna rullar ihop pappersrör för att slå en drill vid fötterna hos stackarn framme vid katedern hos matteläraren med den välsittande jumpern var oemotståndligt kul.

Vi får se vad som händer efter höstlovet.

Efteråt tog jag mig för att zappa en kvart i kvällens tv-tablå mellan reklamutbuden och hann uppleva att cirka trettio pers mördades, höggs i bitar eller sprängdes i luften utan vidare.

Och i morse vaknade vi med en låt i skallen. Ibland är det bara så. Mokabryggaren mullrade när vi letade upp den. Kolla in snubben med fredsmärket runt halsen. Oemotståndligt.