Att veta att man är bäst

Nu är de flesta i gång. Med vad? frågar den mindre vetande. Och vilka är i gång? Jo, försäsongsträningen, allsvenskarna har satt i gång maskineriet. De förväntade topp- och skojarlagen är kollektivt ute och springer eller lyfter skrot och drar taskiga skämt. Makrillar, gnagare eller tio kalmaritiska mittbackar, alla lyssnar de till tränarnas visselpipskonserter och hoppar bock. Men inte Bajens hjältar, som får glassa även denna vecka innan marschen mot Royal League- och SM-guld inleds. Hur det går? Vi håller oss på gräsmattan: det är för tidigt att säga. Vi vet att vi är bäst, men vi är samtidigt ödmjuka. Vi hyser vissa förhoppningar, men är samtidigt realister. Vi är inte blåögda, men ändå klarsynta.

Fast saken är ju förstås den att vi ju ändå är bäst. Åt det kan vi inte göra något. Det ligger i sakens natur.

En eventuell mittfältskanon bör ju ta plats i truppen denna vecka. Eller nästa. Om det nu blir nån. Vi har tidigare påtalat fenomenet att det alltid blir nån annan. Eventuella provspelare som kan dyka upp under resans gång som en galen nekt i Fornikalien-solen eller klockan 22.50 den 30 mars kan ju visa sig vara hur bra som helst, men är ändå provspelare. Charmigt, förvisso, med ester, brassar och jänkare på besök, men såna har man satt sitt hopp till så det räcker under senare år.

Fast Samba, Pablo eller Petter kanske blir den vi väntar på.

Denna morgon går jycken i mattens ledband, så vi får fortsätta träna nån annan dag. För just i går försökte jag lära jycken att visst, det är säkert underbart att gräva ner nosen och följa ett spår som lämnar stigen och viker upp i snöhögarna längs med vägen, men om du håller upp huvudet ser du att spåren återkommer till stigen tre meter längre fram, och då hade du alltså inte behövt lämna stigen.

Fast jag håller med om att det vore trist om man alltid vet vad som ska hända. Och snön försvinner förhoppningsvis. Under den gror gräset.

Så är det. Målet i all ära, men är det inte vägen dit som är meningen? Det doftar ljuvligt; mokabryggaren har puttrat klart. Jycken är hemma igen och ser på mig förväntansfullt dreglande som om jag visste svaret på vad som är meningen med allt. Det kanske jag gör. Jag häller upp javat och ger henne en levergodis.