Pysar och sländor

Morgonpromenad med jycken. Även hundar har drabbats av ungdomsfenomenet. Anser åtminstone deras mattar och hussar. Alltså den där förmågan att aldrig växa upp. En 14-årig labrador med stödkäpp, en 15-årig blind skotte eller en 3 veckors corny ulltott, första frågan är alltid: Är det en tjej eller en kille?

Allt är Elvis fel. Eller Alice Babs.

I går firade vi födelsedag. Det brukar bli av på rätt dag. Tjejen som fyllde xx år och vi andra blev trakterade med yngsta sonens fritt tillverkade sockerkakor med tillhörande tomtebloss. Annars är vi inte mycket för traditioner, eller nu ljög jag: vi upprätthåller dem men inte när vi borde. Vi är helt enkelt inte riktigt i fas med tiden. Så i dag ska vi käka årets kräftor, fem månader efter alla andra. Granen? Den står stadigt förankrad i ena hörnet av vardagsrummet och stör ingen och barrar inte och kommer troligen att plundras och slängas ut ungefär vid kräftpremiären.

En vacker dag kan vi ha gått varvet runt och slängt ut granen något i förväg.

Vi vänder oss till kyrkan för att få stöd.

KG, HB eller Karin, två killar och en tjej tillika "öppet" homosexuell: svenska kyrkan har blivit en familjeangelägenhet för The Hammars. ”En gång köpte jag och KG mossgröna boxningshandskar och gav varandra i julklapp", berättar HB i AB. ”Vi tänkte boxas seriöst, men vinnarinstinkten tog över. Vi tog av oss handskarna. Det blev allvar.
Hur slutade det?
– Ja, vi slog varandra på käften.”

Har någon kommersiell tevekanal på hugget fattat galoppen? Här finns ju potential för en dokutainmentsåpa i tolv avsnitt, kampen om biskopskräklan, almost based on a true story. Och den behöver alltså inte vara sann. Tänk nånting mitt emellan The Sopranos och Six feet under. Tänk Persbrandt, Nykvist och Lundquist. Tänk avund, dolda hemligheter och eventuell bildmässig romantik. Tänk...

Nä, kräftor var det… bolaget nästa!