Though not gucci-time

Det är faktiskt svårt att tro men solen gick faktiskt upp även i går.

I dag har vi morgonpromenerat i halka, blåst och – se på fan! – sol. Jycken gillade läget. Själv hade jag glömt att sätta på mig mina bajenglasögon.

Vi har varit smått kulturella. Utan att för den skull sysselsätta oss med analysen. Gårdagen ägnades nämligen till viss del åt ”musik”. Citationstecknen är på sin plats eftersom det kan råda delade meningar om vad musik är. La Nilssons pipa har tystnat, vilket fick mig att surra en stund med farsan som började på Operan samtidigt och lirade med henne ett otal gånger och som konstaterade att numera kan tydligen vem som helst stå där och gala, och jag tänkte på det när jag såg och lyssnade till den sköna Ramonesdokumentären som visades på dumburken alldeles åt helvete för sent på kvällen och som farsan skulle ha skrattat gott åt de tio sekunder han skulle ha sett och hört av programmet. De där Ramonesgossarna har ju för övrigt också trillat av pinn en efter en. Men lir som lir, och som halvbildad, halvt tondöv medelklassresenär är det skönt att kunna uppskatta myntets båda sidor. Så efteråt ägnade jag en stund åt att vända plattor, först gav jag plats åt pipan och Wagner och sen avslutade jag paketet med lite Sheena is a punkrocker för att få perspektiv på tillvaron.

Fast sen blev det lite Wagner till. Det är skönt att inte vara helt tondöv. Och nu talar vi alltså om "musik".

Sen var klockan alldeles för mycket ny. I morse försov vi oss.

Så är det: Kultur kan vara farligt.