Dragläge

I dag ska jag göra allt det där som man borde göra när man har tid, om man nu får tala för alla dem som ett ”man” inbegriper. Morgonpromenad med jycken är redan på gång (inte min förtjänst), så det är i alla fall fixat.

Äh, vi får se vad som händer.

Ungefär som förra veckan.

Skrammelbilen… Är inte allt redan sagt? Det kan ha varit den där fisförnäma hyrbilen som dök upp under sportlovsveckan som skrämde upp den ordentligt. Det kan ha varit våra samtal om diverse ersättningsobjekt för den rackaren när vi var ute och rattade oss fram mellan bilfirmorna. Det kan ha varit det faktum att vi drog på besiktningen och fick ett brev om körförbud samma dag som vi till slut bet i äpplet och lyckades få en tid samma afton klockan nio på den lokala bilprovningen och att kvinnan åkte dit med plånkan full av deg för eventuell hemfärd med bulle (just i såna här fall som bilbesiktning är vi ense om att inte upprätthålla könsmaktsordningen: vi tror att en virrig kvinna lättare kommer undan än en virrig man). Det kan ju också vara det faktum att den samma dag fick passera en biltvätt. Att den vaknade till liv.

Det händer inte varje dag, men väl i besiktningens goda händer fungerade plötsligt tuta, vindrutetorkare, vänster bakljus, bromsar, säkerhetsbälten, fläkten (!), ja, till och med motorhuven gick att få upp – och inte nog med det. Gick att få ned…

”Äh, det är litta rost här och var”, sa snubben och knackade bort nåt kilo.

Nästa morgon stod hon alltså här utanför igen. Skrammelbilen alltså. Utan grava anmärkningar. Jag testade tutan. Icke sa nicke. Fläkten? Glöm det. Vindrutetorkarna? Fram – men inte bak.

Underligt att man faller till föga för parollen ”Äh, vi får se vad som händer”?

Tror inte det.

Och nu sprider sig en förförisk doft från köksregionerna. Jycken har kommit hem med matten som på vägen passat på att tjacka nytt kaffe eftersom det förra tagit slut…

Sen ska jag göra allt det där som man borde.*

*Typ tuta och köra.