Tuppjuck håller låda

Att ta sitt ansvar för Bajens skull kan vara att avgå, om man får tro en halvaktuell mediehajp. Och då menar jag naturligtvis som supporter. Fast en och annan gaphals finns det ju i alla sammanhang, och Bajen är som livet självt. Kärlek, vin och sång – och en och annan gaphals som kan ha sett botten på öltunnan.

Så man får väl stå ut.

Jycken fick morgonpromenera med matten. Själv lät jag mokabryggaren mullra extra svart – och länge.

Förra året vet jag inte var den höll hus, men i år vet jag bättre. I natt var den i gång igen. Näktergalen. Vi har gett den ett namn: Tuppjuck. Tuppjuck kan konsten att hålla låda. Och sen sätter alla andra i gång nån gång efter två. Det är lite Hitchcock över det hela: koltrastar, smilfinkar, fiskmåsar, kråkor, hela gänget har satt sin stora plan i verket – att hålla mig vaken. En anledning att det lyckas är förstås att kvinnan i huset bestämt att vi ska sova med öppet fönster och helst utan gardiner som, misstänker jag, en eftergift åt det rurala ursprunget inom oss alla, ni vet upp klockan fyra för att mjölka korna eller jaga mammutar. Jag vet också att normaltillståndet i jämmerdalen är mörker och snöglop, men inte såhär års, och att det kan leda till både det ena och det andra.

Tack och lov, vill jag tillägga. Annars hade jag inte dagen efter senaste besöket på Söderstadion suttit bakom mina bajenglajor i halvgasset på Medis med en numera halvgaisare på storstadsbesök och en omvärldsanalytiker tjugo meter från snubben som tappade upp den ena stora starka efter den andra och diskuterat, tja, bland annat fruntimmer, och sen via Östgötakällaren ramlat in på Carmen.

Sämre kan man ha det, alltså.

Så vi står ut. Vi står ut med fåglar som får pippi nån gång efter nattkröken, gaphalsar, en och annan torsk, mediehajpar och att årets första morgondopp obönhörligt närmar sig.

Det är liksom lite Bajen över det hela, nämligen.