Det var en jävla historia

Vi hörde nånstans att jaget är en konstruktion. Det kan förklara både ett och annat.

En kille vi kände förläste sig på Hjortfot och Indianklubbens årsböcker om apacher, irokeser, siouxer och seminoler och skulle bli författare när han nu inte kunde bli rödskinn på riktigt och ägnade mycket tid åt att ge de fjäderprydda hjältarna som skulle tassa fram i skogarna och rida ut på prärien sköna namn som Flygande Örnen och Svarta Hingsten och det skulle skickas röksignaler hit och dit i tid och otid för att varna för kavalleriet och blekskinn som byggde blockhus och dom var överjävligt bra på att smyga även om det inte blev mycket mer än så, och när han blev något äldre ändrades med tiden fokus på historierna som aldrig blev satta på pränt eftersom det kom så mycket annat emellan men namnen var fortfarande högsta prioritet och säger förstås en del om vad de kunde tänkas ha handlat om han nånsin kommit till skott, eller vad sägs om Fina rumpan och Toppiga kullarna.

Sen kom Lundell och förstörde allt.

En annan snubbe skrev dikter på arbetsförmedlingen som han skickade till BLM och fick faktiskt svar signerat ansvarige redaktören att redaktören läst dem men såg sig tvungen att tacka nej eftersom han inte begrep nånting.

Som om det var meningen.

Frågan är: Vill man läsa en bok som har något viktigt att säga eller en bok som kan konsten att berätta en historia? Det ena utesluter nämligen det andra.

Nu är det nämligen såna tider. Om nu jaget är en konstruktion. Och om det nu finns något viktigt att säga.