Glöm aldrig vadå

Lönefabrikshelg sätter sina spår, men att vi missade alla möjligheter att hämta in direktrapporter från jävlematchen får såhär med facit i hand trots allt sättas på pluskontot. Vi liksom inte ens begrep att det var dags för jävlematchen trots att vi egentligen har det väl förspänt på den fronten. Vi var tydligen inte ensamma om det, om man nu ska tro allt som man läser. Att vi är nere på jorden är med andra ord så sant som det är sagt, bland annat manifesterat av att vi gäspar käkarna ur led mest hela tiden.

Det är ju måndag.

Vi hade tänkt ge jycken en riktig holmgång på morgonkvisten när ungarna försvunnit, för att kompensera för helgens prövostund och för att på ett djupare plan börja ett nytt liv, men vi orkade inte ens kasta en pinne. Eller ens bli ledda ut på udden för att glo på vattnet.

Mokabryggarens muller för ett tag sen lät dessutom mest som insomningsmuzak.

Sen när vi låg där på tvären i bingen med huvudet under kudden kom jycken med en försvunnen homerstrumpa i käften och svansen i vädret och körde upp oss.

Nu bullrar mokabryggaren åter uppfordrande. Vi kväver en gäspning. Vi tänder en tagg på den gistna träbänken. Och vi leker med tanken att göra några armhävningar. Att ta oss till systemet. Kanske betala nån räkning. Sätt på nån Beatlesplatta. Dammsuga.

Man glömmer lätt att det är så mycket man ska komma ihåg att göra och varför man ska komma ihåg att göra det. Men ibland har man inget val: glömma – och gå vidare.