Järtecken i repris

Jag ska just få fjutt på taggen och lyfta kaffemuggen till munnen med ett spretande pekfinger och har nästan glömt vad det är för dag när äldste sonen dyker upp i dörröppningen med skräck i ögonen: ”Pappa, vet du vad? Jag har aldrig sett Hammarby vinna när jag sett dom direkt på teve.” Han funderar ännu ett varv. ”Näe, en gång såg jag dom vinna mot Örgryte, men det var en repris och jag visste redan att dom vunnit.”

Vi ryser bägge.

Mina erfarenheter av Bajens tevesända drabbningar är nästa lika ruskiga.

Men bara nästan. Fast senast det begav sig, mot Örebro, låg i linje med hur det kan sluta och gav statistiknagelbitaren vatten på kvarnen. Eller nåt sånt.

Kvällens lokala drabbning i mordor ska alltså sonen kanske eller kanske inte se på dumburken eftersom vi numera har just den kanalen. En annan är på lönefabriken där jag vet att teven kommer att stå på.

Känns det oroväckande eller inte?

Som om det inte var nog har vi återvänt till verkligheten från kobben därute i skärgårn, där för övrigt styrpulpeten finns kvar eftersom motorn från -84 knasade ihop för gott och dömdes ut av Österman på skäret som lovade fixa oss en ny.

Men vafan, håller vi bara nollan kan Charlie Davies bli mannen som gör det han ska. Det är på tiden. Eller hur? Sade jag.

Sonen såg dystert på mig. Sen tog han jycken på promenad.

Om en vecka kör vi hem båtrackarn med sprillans ny motor. Och i morgon kan vi vakna med ett leende på läpparna och morgondoppa oss utan att blinka. Och med nåt annat att hänga upp vår statistikfobi på.