Skådespel

Natten har upplysts av blixtar och dunder. Söndag, så vad passar bättre än att helga vilodagen. För exempelvis sjutton år sen hade jag denna dag förslagsvis gett bakfyllan ett ansikte och tänkt aldrig mer. Men nu? Den enda tanke jag hinner tänka är tänk om jag fick tänka en tanke till slut. Jyckens morgonpromenad går raskt undan. Barnen transporteras till träningar, matcher, picknick i skolan för ettorna och fram och tillbaka, och tränings- och matchställ och matsäck ska fixas och väl hemma sysselsätter sig alla och kompisarna med olika projekt medan jag letar efter byteskäder, flytvästar, spik och hammare och en försvunnen sko, och mitt i allt annat är jycken spårlöst borta och alla letar febrilt överallt i grannskapet i en halvtimme tills något snille får för sig att vända hem för att kolla ännu ett rum. Där är hon instängd, lyckligt tuggande på den försvunna skon. Hon har en fästing ovanför högra ögat.
Vad hade jag mer sysselsatt mig med en natt för sjutton år sen? Hade den haft premiär så hade jag i alla fall inte glott på ”Good Morning, Vietnam”, som jag gjorde nu när jag inte ägnade mig åt skådespelet över himlen.  Då hade jag tänkt stora tankar om myternas och lögnernas marknad och om hur the good guys, förlorarna, trots allt får skriva historien och jag hade vägrat se skiten, hur bakfull jag än varit. Nu nöjer jag mig med att konstatera att jag på grund av dumburken sett ännu en fullödigt banal film som jag varit förutan men inte längre.
Men är jag humorbefriad? Filmen kanske var jättekul? Har den något att säga om feminismen? Hur länge sen är det jag var bakfull? Jag börjar fundera på saken när mamman kommer springande med pincetten. Hon har en fästing i nacken.