Skönsång

Morgonpromenaden med jycken gick som en dans. Det blev en riktigt bra kväll. Och vem har sagt att tio tusen till övervägande delen män inte kan sjunga och dansa tillsammans?
Fotboll är, som alla riktiga kulturyttringar, en orgie i plattityder. Jag nöjer mig med en. Det är visserligen ännu sant att i fotboll kan allt hända, vilket inte är möjligt till exempel på teatern eller biografen, i poesin eller feministisk retorik, men det beror inte på att ”bollen är rund”. En riktig fotboll lever nämligen. Det som gör att fotbollen är den i särklass viktigaste leksaken för riktiga kulturälskare är nämligen dess frånvaro av absolut rundhet, the absence of roundness. Gärna väldigt rund, men en helt rund fotboll är en död fotboll.
Väder och vind, fel på dobbarna eller inställningen, allt har naturligtvis betydelse för slutresultatet. Men det har det alltid i alla kultursammanhang. Det som lyfter fotbollsspelandets ädla konst och konsten att se på fotboll över allt annat är att en riktig fotboll både är och uppträder, för att tala fysik, som vågrörelse och partikel. Lite Schrödinger och Einstein, alltså. Man vet vad det handlar om men kan inte sätta fingret på vad det är fråga om.
En sak till. Fotbollens dödgrävare tror att gräset är grönare på andra sidan. De som förordar plastgräs vill nog gärna se en helt rund boll. Och spel inomhus. Ingen vind, inget regn, ingen påverkan. Då vet man ju vad man får, tänker dom. Just det. Den totala förutsägbarheten. Meningslösheten i att se på och sparka på en boll.
Nej, tacka vet jag tio tusen inlägg på Söderstadion i kyla, solsken eller regn. Vore man tokig skulle man kunna räkna ut att niotusensexhundraåttiosex hamnar åt helvete. Men tack vare fotbollens orundhet kan man aldrig vara helt säker på vilket inlägg som hamnar rätt och som får tio tusen kulturvänner att sjunga, hoppa och dansa tillsammans. Tre ett mot Häcken är ett bevis på det.