Centertank

Alla hemmavarande, som därmed inte heller längre är hemma, har blåst i väg till Järna med miljö- alternativt miljöbovsbilen för att påsklovsumgås och rida, vilket är en sysselsättning jag skulle ägna mig åt om jag var indian. Och det är jag inte. Jycken är med, men kaffemaskinen, tack och lov, är kvar. Har vi startat om? Ska vi var ärliga, och det ska man ju: inte riktigt.

Vi var på fotboll i går. Det var, om man vill vara snäll, ingen höjdare. Frös vi? Yes. Och vi blev inte varmare ju längre matchen led. Lustigt nog såg det plötsligt rätt bra ut i åtta minuter i början av andra halvlek, det var som man säger ett lag på planen som ville rulla och vann boll och tog över tillställningen och såg ut att kanske vara på g. Kanske.

Sen gjorde de finländska tungviktarna 2–1. Tyngst av dem alla var för övrigt One Armand som varken såg ut att vara eller är finne men som fint smälte in. Vi gillade Sulans satsning i en av alla dueller för visa var skåpet ska stå – och att Sulan reste sig så pass snabbt efter smällen som hördes ända till Kungsholmen medan den finländska centertanken ångade vidare mot Bajenmålet omgiven av grönvita som försökte få stopp på det skenande lokomotivet, som för övrigt besatt en hel del fotbollsteknik.

Och visst, ”lir” i all ära men ibland saknar vi alternativet ”Gunnar Nordahl”.

Genrep ska vara kassa, har vi läst nånstans. Jippeee!

Att Charlie Davies har en del kvar att bevisa, skriver vi under på. Okej, vi är snälla, nästan alla har en del kvar att bevisa.

Ingen blev skadad, jippeee!

Mikkel kom in, spelade i matchstället och såg (jippee!) riktigt mikkelsk ut. Inte nog med det: han gjorde en snygg tunnel som vi applåderade.

Till Avdelningen stämningar hit och dit: Kappa borde skämmas för att man ser varenda magmuskel i vila när en annan drar på sig deras matchtröja, ni vet dom där som man bygger upp för framtida bruk med till exempel en (okej, två) starobno. Av detta förstår man ju hur deras pjuck är. Är någon med samma erfarenhet med på en kollektiv stämningsansökan på typ 28 mille för att markera att såhär får det inte gå till?

Vår schweiziska nia påsklovsumgås för övrigt i England med familjen och våndas möjligen över att inte vara i hjältarnas land. Äldste sonen är för sin del i södra Tyskland för att traditionsenligt lira utbyteshandboll, eller kanske mer umgås i traditionell god tysk stil vilket tenderar att ta över med åren. Förra gången kom han hem med tysk whisky i form av en fotbollssko till undertecknad, vilket vi ser som en ribba för vad han ska komma hem med denna gång.

Häromdagen återupplevde vi när vi av en tillfällighet knäppte på dumburken ett av vår barndoms starkaste filmminnen som dessutom gjort oss ambivalent inställda till det här med öken och att vi inte gärna låtit våra barn leka i en sandlåda. Nej, det var inte hästarna, eller alla kamelerna, det var inte Peter O’Tooles alltmer fånstirrande blick för att fånga Lawrences karaktär, eller ens våra favoritaraber Omar Sharif och Anthony Quinn som då och då drog dolk mot varandra. Nej, de trettio sekunder film som fick oss att åter gå i skräckfylld barndom handlade om när Lawrences unga polare på väg till Kairo gick ner sig i och försvann i kvicksand.

Av någon outgrundlig anledning kom vi samma dag över en kopp kaffe på att man inte längre hör någon säga ”rostfritt”. Typ tusen spänn rostfritt. När vi påtalade detta för kvinnan i huset sade hon sig aldrig ha hört uttrycket. Och då menar vi aldrig.

Sånt kan få oss att undra: Har vi drömt alltsammans? Eller är det bara något som vi hittat på?