Sorry Sulan

Vi var där. Vi stod inte pall hela vägen. Och det som hände kan vara vårt fel.

Till första matchens andra halvlek ställde vi oss bakom motståndarnas målbur ungefär vid högra stolpen för att kolla in anfallsspelet på lite närmare håll, höra nätmaskornas rassel och för att på något sätt lura vädrets makter, som sannerligen inte var med oss och inte gick att lura. Det kan alltså vara vårt fel att det gick som det gick på Stadshagen, för när Paulinho föll för trycket och överlät straffsparkandet till Sulan, efter att först ha markerat vem som ägde frågan genom att mota bort en sugen Zengin, och Sulan kom kutande över planen kunde vi redan på sextio meters avstånd se var han skulle slå straffen. Han såg oss stå där, han bestämde sig och därmed stod det klart att han tänkte slå den där vi stod när han väl kom fram. Kanske för att ha något att sikta på, vem vet. Gröndalsmålisen, som för övrigt höll hög klass och fick sprattla till ordentligt för att ta bollen, såg Sulan närma sig och var med på noterna han med. Han visste också var vi stod.

Vi har klivit omkring i gamla vältuggade favvogympapjucken modell -94 hela jämra jämmerdalsvintern, men efter lördagens upplevelser har vi bestämt oss för att dra ett nu får det vara nog-streck. Anledning var naturligtvis att de simmande tårna nån gång under andra matchens första halvlek blev lika med russin. Om vi ska vara riktigt ärliga var hela vi ett stort russin, och droppen blev när vi inte längre hade kraft nog att få fyr på tändaren eftersom våra russinfingrar inte längre orkade lyda hjärnans uppblötta kommando. Inte ett plagg höll för vädrets påverkan denna lördagsförmiddag, särskilt inte med tanke på att dom redan fått sig en omgång under jyckens morgonpromenad genom lervällingen upp på udden, och vid ställningen 3–1 lommade vi i väg med all vätan till tricken, och väl hemma blev det ännu mera vatten men i badkaret där händer och fingrar så småningom återkom i tjänst efter en stunds elektriska stickningar som inte var att leka med.

Sen tog vi den där taggen på förstukvisten med en ruggigt stor balja kaffe som sällskap.

Om de två matcherna är inte mer att säga än att det såg hyggligt ut så länge vi var med. Särskilt om man jämför med de ohyggliga första sjutton minuterna för ett år sedan på samma skitplan. Andra matchen var, förutom första minuten, möjligen lite piggare att följa, åtminstone så länge vi nu stod ut och möjligen för att ungdomarna på planen inte visste bättre. Att Mikkel Jensen kombackade, intressant nog med helt egen dresskod, var också en ren glädje att notera. Apropå att kläderna gör mannen konstaterade vi när vi läste namnen på tröjorna under första matchen att Gunnarsson bland många andra var på planen och att exempelvis Jensen spelade högerback och att vi för en kort stund han tänka ”ha’rom köpt en ny spelare” innan vi såg vem det var.

Vi vill nog se mer av Freddy Söderberg där framme innan vi säger nåt mer än så, det är ett som är säkert. Men Paulinho ser tung och vältränad ut.

Det såg, trots allt, hyggligt ut.