Handboll är vårt spel…

… eller ”Heja Nollan!”

Och tack för allt!

0-3 i baken efter tre minuter. Men vadå, det var ju Bajen som lirade boll. Och sen tre straffräddningar på det. Och det var bara början.

Vi njöt framför burken barnen och jag i går när Hammarby i Scandinavium (var det sant att finalen spelades där? Det lät som om det var bara bajare på plats) stod emot och lirade ut Sävehof och erövrade herrarnas handbollsguld, och förutom kalaslir i mål som en anledning till att guldet hittade hem var det symtomatiskt för kunnandet och idéerna att när Bajen spelade fem mot sex och ett tag fyra mot sex och man tänkte, nu får Sävehof chansen att komma i kapp i målprotokollet – ja, då stänktes det ändå in sköna grönvita baljor, jag höll på att säga i parti och minut.

Och tänk redan nu på saken: nästa år är guldaget intakt – förutom att Magnus Grahn får en annan roll. Men Staffan Olsson är kvar.

I all yra och glädje lyckades vi ändå se nyktert på saken och dammade av våra handbollskunskaper och konstaterade att avstämda skott tycks vara ett gångbart alternativ i modern handboll, sånt som Magnus Andersson för inte så länge sen sysslade med i sina glans dagar. Man behöver inte längre vara två noll två och ha en meters hoppspänst, nä, man drar helt enkelt bollen runt höften på sin motståndare. Man spelar bollen snabbt. Får försvaret att flytta sig i sidled och sen skjuter man helt enkelt igenom försvaret i stället för över.

Som Lukas Karlsson. Pang!

Äldste sonen berättade för övrigt stolt att kantspelaren ”Texas”, som fortfarande lär vara junior, en solig sommarsöndag för några år sen på Eken Cup på Gubbängsfältet sköt en projektil i huvudet på deras målvakt från ungefär tre meters håll.

I dag är annars inte bara dagen efter utan också full satsning som gäller. Kalmar står på tur. Tugga sönder och lira på! Och bollen på marken! Devisen måste vara: Nu eller aldrig!

Spelar Sulan?

Morgonpromenaden togs om hand av någon annan, oklart vem. Jycken ser i alla fall nöjd ut.

Tur att nån gör det.

Sovit gott? Glöm det. Jag har nött näsan hela natten med alldeles för hårt muggpapper. Med värsta våren och kortbyxorna på kom värsta förkylningen. Ibutemin och nässprej i parti och minut, jo jag tackar. Olämpligt värre eftersom jag går in i en fas i livet som kan kallas för ”på fullt allvar”. När man sysslar med nåt ”på fullt allvar” är det svårt att få tid till allt det där andra som verkligen betyder nåt. Som det här. Som att lyssna till mokabryggarens putter. Som att förlänga morgonen med en morgonpromenad. Som att fnula lite och fundera på det här med lön för mödan. Som att se grannen kratta löv. Och alltsammans just när ungarna gjort årets insats och fått upp hängmattan.

Med andra ord, och på fullt allvar: arbetet kallar.

(rofl)