Gick till sina fäder, sade han som släppte sig

Som sagt, nackspärr. Hur som helst, på vägen till mokabryggaren glodde jag en stund på den upptejpade tabellen på kylskåpsdörren. Det ser bra ut.

Jyckens morgonpromenad fick dock expedieras av någon annan.

Gårdagskvällen tillbringades till en del framför burken, litegrann fuckin halvsubversivt får man väl allt säga eftersom alla andra lämnat huset för utflykt till Järna eller handbollscup i Hallsberg och jag passade på att tillsammans med en påse polly och en paraflex glo en stund på formerly known as Eminem som hipphoppade och stod i, men jag vet inte om jag fick nån egentlig lust att oppåpoppa, han drog sig mest i ett speciellt ställe på brallorna, var i alla fall min upplevelse av hela kittet. Mitt råd är att han bör uppsöka nåt slags jänkarnas motsvarighet till vår vårdcentral för jag misstänker att han har flugor i trumpeten.

Fast det kanske var nåt gammalt gig som Svt kommit över.

Innan dess var det nån rulle med Nicole Kidman som med uppspärrade ögon gick omkring i nåt slags spökhus, och jag begrep aldrig om hon var död eller levande. Hennes skådespeleri gav liksom inga ledtrådar därvidlag.

Annars har jag återfunnit en guldgruva i bokhyllan som jag låg och bläddrade i mellan varven i tevesoffan. Samma sak sker ungefär vart femte år. Resultatet med andra ord detsamma: familjen ler ansträngt nån vecka åt ”fyndet” och håller så småningom för öronen döva för sanningarna som strömmar ur ”Svenska ordstäv”. Ni vet: Mycket skrik och lite ull, sade gumman när hon klippte grisen.

Och det är klart, det kan bli tjatigt om man hela tiden hör någon säga saker som Jag förstår, sade han som ingenting begrep. Eller Det svartnar för ögonen sa flickan, kysste sotarn. Eller varför inte Mycket smått och gott, sade fan, bläddrade i bibeln. Eller att höra den här vid frukostbordet: Det är ägg som ägg, sade prästen, tog det största.

Och så vidare.

Problemet är förstås för alla postmoderna stackare att vissa aktuella yrkeskategorier och personer lyser med sin frånvaro i Fredrik Ströms bok, åtminstone i min upplaga från -78: de flesta direktörer av alla de slag (till exempel försäkringsbolags-, skivbolags- eller bankdirektörer), vd-ar av lika många slag, styrelseledamöter, politiker, partiledare, ekonomiprofessorer, feminister, amerikanska presidenter och så vidare. Ordstäv om pigor finns det naturligtvis gott om (”Det bästa är gott nog, sade pigan, sög sillhuvudet”), och det kan behövas eftersom det snart kan vara dags för hennes comeback i skattesubventionerad skepnad. Bagare finns det förstås fortfarande där ute i verkligheten (”Sjön suger, sade bagaren, gick över Slussen”) och snickare (”Den spiken drog, sade timmerman, stoppade i fickan”). Men det går inte att komma ifrån diskrepansen mellan säg krukmakarn (”Mer ler, sade krukmakarn, fes i pumpen”) och Bert Karlsson.

Fast det går ju naturligtvis att byta ut vissa halvt bortglömda yrken och personer mot nya, för tillfället i ropet.

Eller sitter det nån där ute i de svenska stugorna som snajdar ihop nya ordstäv ur folkdjupet som ”Vi låter udda vara jämnt, sade Anitra, behöll pensionen”?

Det borde finnas en hel del i vår nutid att ha som underlag för den som är intresserad av saken.