Svenska domarskandaler

Jyckens morgonpromenad utfördes endast iklädd tröja.

Ja, jag talar naturligtvis om vad jag bar på överkroppen.

Räknas förresten huvudet dit? I så fall bar jag även bajenglasögon.

Men vackert var det i solen. Blåsipporna har redan börjat packa ihop, men deras vita systrar och bröder lyser så vackert i allt det spirande gröna, särskilt om man står nere i backen på väg mot udden och den väntande taggen och ser det liksom lite grann från sidan.

Jackan fick alltså stanna hemma. Plötsligt slår våren till med rak vänster, och som vanligt går man där och förundras över björkarnas förvandling och konstaterar att man inte riktigt hann med i år heller och tänker: hög tid för den där pilsnern på den där uteserveringen.

Apropå raka vänstrar tycker jag att domare Fröjdfeldt var toppen häromkvällen (som jag gärna återvänder till, en vacker kväll, till och med den något mindre än halvfulla månen log i sin ban över Söderstadion) när Bajen betvingade de svartklädda antagonisterna i konsten att lira boll. Jag vet faktiskt ingen domare som har ögon i nacken (Den raka vänstern mot Runström kommer ändå och hur som helst att rendera något slags straff för det svartklädda rundningsmärket). Däremot finns det alltför många perukstockar som blåser sönder matcherna. Mittfältskämparna på bägge sidor skranket på Söderstadion häromkvällen (ja, jag vet, jag är fortfarande där, det var en vacker kväll) skulle ha kunnat bli lomhörda av allt visselpipande, ja, egentligen alla spelare, och nu blev dom inte det för att Fröjdfeldt lade ribban rätt – och lika för alla – och därmed vann rätt lag.

Sen anser jag att domare, det gäller även så kallade blindstyren som då och då dyker upp åtminstone på Söderstadion, får blåsa fel – bara dom gör det med konsekvens. Alltså att alla på planen är förfördelade. Med andra ord: att alla supportrar runt planen ska skandera ”en domar-, en domar-, en domarskandal”. Tre feldömda straffar var är fullt godkänd blindstyrenivå.

Men när hände det?

Sen finns det, för att citera tränaren för Stockholmstraktens just nu tredje bästa lag, ”skitnödiga” domare som dansar efter andras pipa. Nämligen de som har just ett öga i nacken för att ha koll på dem som sitter inne med makten i vissa klubbar med den där stora kostymen som svenska lag aldrig kommer att kunna växa in i. Men då har vi hamnat nere på kontinenten och i det här fallet närmare bestämt i Turin, där vissa potentater nu får finna sig att sakta men förhoppningsvis och välgörande nog bli helt avklädda, rullade i tjära och fjädrar och gå på plankan. Jag är ingen direkt anhängare av dödsstraff, men nånstans där går gränsen för vad man får göra med fotbollen.

Lagom svensk som jag är inbillar jag mig att sånt inte förekommer här i vår jämmerdal, förutom då möjligen när vissa av kontinentens storlag är på besök.

Lagom svensk som jag är måste jag nu dricka kaffe. Italienskt.