Vi är med på tåget!

Morgonpromenad med jycken. Vi går stolt längs stigen med snygg grönvit halsduk, och snön yr men vad bryr vi väl oss om det. Vi har tagit intryck av nåt som vi också vill ha sagt: Vi ger fan i dumheterna. På vägen stöter vi på en av jyckens favvokompisar, en enveten liten terrier som hussen har pli på till skillnad från jyckens som under gårdagen fick jaga i kapp rymlingen långt bortom fårhagarna. Vi har inte sett på ett tag och vi pulsar på och snackar om hans nya 1700-kubikare som står i garaget och väntar på bättre tider medan jycken och hennes polare tumlar runt och tuggar lite på varann och jag tänker snart är det vår, snart står vi där och surrar och känner förväntningarna och man har på sig snygga färger, möjligen förra säsongens, och sen tågar vi stolt från Medis och bort över bron och det finns ingen återvändo.

Vi tar helt enkelt tillbaka det som är vårt, och vi gör det genom att blicka framåt. Vi står upp. Och vi dricker vårt kaffe ur Bajenmuggen. I alla väder.

En annan slutsats som vi nått fram till är att vi är ungefär Carl Bildts like – och kanske lite mer än han. Han är visserligen utrikesminister men det kunde en annan lika gärna vara eftersom en icke försvarlig del av vår tid går till att ”pompöst” tugga på med hjälp av bloggen (vi är bägge uppkopplade, gubevars!) om lokala väderförhållanden och samtidigt situationen i världen lite grann sådär från ovan. Vi är dessutom övertygade om att han också är besatt av pluralis majestatis. Även om han har gått varvet runt, hoppat upp och troligen bitit sig i rumpan och blivit du och bror med envar och alla.

Nästan alla. Och där är vi inte än.

En annan skillnad är att vi har fingrarna i lite olika slags syltburkar.

Redan under nittitalet dök hans e-brev upp i inkorgen, företrädesvis betraktelser från luften, ”Jag landar med Australian Airlines på den lätt kaotiska flygplatsen i Skopje”; från sällskapslivet, ”Den svenska vodka som nu förefaller ha blivit standard åtminstone hos ryska landsättningssoldater gör upprepade och alls icke misslyckade insatser för att öka på den ömsesidiga hjärtligheten”; och från baksidan, ”I Danmark har socialdemokraterna entydigt tagit ställning. En röst för deltagande i den gemensamma valutan är en röst för att ’säkra tryggheten, bevara danska jobb och prägla Europas framtid’. Förvisso. Och precis samma sak gäller alldeles självklart i Sverige. Skillnaden är att vi har Europas fegaste socialdemokratiska parti i en av Europas viktigaste framtidsfrågor.”

Och så vidare (”Själv sitter jag nu i ett dimmigt Geneve”).

Fast redan på åttitalet argumenterade vår nuvarande utrikesminister i Svenska Dagbladet om Europas framtid, och han tog de ungas preferenser som ett bevis för vart de nya vindarna blåste, nämligen popgruppen Eurythmics som enligt utrikesministern tagit sitt namn från, just det, drömmen om Europa.

Det är lätt att höja på ögonbrynen åt somt.

Nä, nu ska snart tre femtedelar av familjen dundra in med hyrbilen efter några dagars sportlovskanande i nån skidbacke nånstans norr om Uppsalaslätten. Innan dess måste vi hinna med dagens feministiska insats: diska. Men först naturligtvis sätta på mokabryggaren som uppvärmning.