Allt annat än i hatten

Gårdagskväll var hemmakväll. Mamman på kalas – och medan mokabryggaren puttrade på som om ingenting har hänt och barnen som bokat soffat satt där med stora ögon och öppen mun fick en annan tillfälle att ställa sig frågan som infann sig lika naturligt som för en del amen i kyrkan: Tror ni på världens ände? Själv vet jag inte vad jag ska tro, men en sak är säker: att vi har nått krönet är fullt tänkbart, och att det är på väg att gå åt helvete likaså, är slutsatsen man kan dra om man som jag ägnar en lördagskväll med barnen framför burken för att glo på Melodifestivalen del, ve och fasa, 1.

Efter tjugo sekunder av första artisteriet lovade jag barnen att om inte artisten i fråga skulle komma sist skulle jag äta upp en hatt. En annan sak som är säker: det ”löftet” fick jag äta upp ett antal gånger den närmaste timmen eftersom jag lovade samma sak i princip efter varje framträdande. Många hattar blev det.

Det fanns tack och lov en och annan ljusglimt, som ett av fruntimren som hjälpte till i bakgrunden när en av artisterna som jag lovade att upp ännu en hatt om han inte skulle komma sist tog ton. Eller nåt. Då var man glad att det fanns i alla fall nåt att få glo på.

En annan iakttagelse var att en, 1, person faktiskt kunde sjunga. Med att sjunga menas att kunna hålla tonen.

Om honom som är döpt efter ett kortspel tyckte yngsta sonen: han har svårt att uttala s.”

Prippsblåmannen var tillbaka. Själv knäppte jag en staropramen.

Lustigt nog var det väldigt mycket åttiotal över det hela. Som den någotsånär uppdaterade på den tiden vet så var intrycket redan då att nu går det utför. Och att 1984 inte skulle förstås bokstavligt, utan bildligt.

Sen var jycken hygglig nog att behöva gå ut. Månen lyste tjock och på god väg att bli full. En och annan stjärna blinkade menande mellan snabbt förbipasserande molnslöjor. Vägen till udden där taggen väntade? Glashal. Om man så vill: postmodern. Det vill säga: samma visa varje år. Så på vägen dit passade jag på att slå en drill medan jycken spårade vilt i snön och jag stod där i mörkret och hann skriva ”ned med” och kom att tänka på kvinnan som pratade på i radions Filosofiska klubben för några veckor sen om genetik och framtiden och möjligheten eller om man så vill risken med att operera in ett chip i huvudet för att till exempel få tillgång till googles sökmotor – vilket hon gärna skulle göra eftersom hon var ”för valfrihet”.

”Valfrihet”, sade Bull.