Rör på sig

Träningsvärk. Har man legat av sig? Antagligen. Senast man var på konsert var när Wiehe körde Dylan på Nalen inför sittande publikum varav några bar käpp och vände sig indignerat om när någon hostade. Då var man antagligen med råge yngst i publiken där man stod bakom ett snöre därbak och höll takten med vänster eller möjligen höger fot. Eller vänta, kvinnan var förresten med.

På Hovet i går. I god tid förstås, och för att komma riktigt nära. Man är ju inte så ofta ute och rör på sig, och man tror ju numera att saker ska börja i tid. Låg en stund på golvet innan det drog i gång och betraktade taket, inte för att hämta kraft utan för att liksom få en känsla av vad man ser om man hade blivit tacklad av Börje Salming eller Bobby Orr. Sen reste vi oss upp och hoppade och studsade ett par timmar. En fråga som såhär efteråt infinner sig är: Vad är det för idiot som går på Manu Chao-konsert iklädd t-tröja, skjorta, mössa och på det läderväst och vinterjacka och inte hänger av sig? Svaret är givet: undertecknad. Men när dom sjuttonåriga kidsen runt omkring kroknade fortsatte vi att hoppa och studsa trots att vi passerat kokpunkten. Inte nog med det: kvinnan var en fröjd att skåda. Väl hemma vred vi svetten ur alltsammans och hällde i oss allt som gick att dricka.

Sonen tyckte det var en bra konsert, och det var det och vi gav oss hän, men det kunde ha varit ännu bättre. Mer dynamik. Mer rumba när det var rumba och mer Maradona när det var hans tur.

Vi är inte ute efter subtiliteterna, för dom kan man lyssna på hemma, utan mer spännvidden. Det svängde, men det kunde ha svängt ännu mer.

Men vafan, vi klagar inte. Vi har träningsvärk. Och vi håller Manu Chaos fana högt.

Matten tog jycken på något försenad morgonpromenad. Mokabryggaren puttrar, för den tog vi hand om.