Pekoralister och andra

Vi läser som fan. Men läser vi fel?

Litterära fejder är alltid kul och säger nåt om samtiden. Strindberg och Heidenstam får väl bära hundhuvudet för var ribban bör ligga, och riktigt på samma nivå är vi väl inte i vår nutida jämmerdal som i tryckt form bäst tycks beskrivas i konsumentvänligt pocketformat med hjälp av diverse mordorgier och halvt om halvt nedgångna snutar ute på landsbygden, om man får tro bästsäljarlistan där en och annan kvinna smugit sig in. Kvinnor läser som bekant också böcker. Några mer eller mindre tunga sluggers anser sig såklart ha vetorätt över vad som är en god bok: hon som fått barn och slutat blogga, Björn Ranelid ”vars stil är fullständigt unik” om man får tro honom själv, Ernst Brunner så klart, Magdalena Graaf om man får tro hennes Sommarprogram härförleden – och naturligtvis Jan Guillou. När författare numera inte funderar på att ta sitt liv på sin kammare utan i stället försöker umgås utbyter de tankar om att sluta skriva eftersom de inte är bästsäljare, om man får tro Brunner, som har den ogoda smaken att säga att ”jag skulle tippa att Jan Guillou som tillhör en av de absoluta skräpförfattarna inom svensk litteratur också upplever sig som skönlitterär författare”, och det i den tidning som Guillou envisas med att kalla jämmerdalens malligaste. Bara tanken att säga ”tillhör en av” visar dock på absolut tondövhet för vårt ärorika språk – är min anspråkslösa fundering – för att inte tala om detta ständiga upplevande av saker. Men visst, en författare talar genom sina böcker. En del har svårt att hålla tyst. De som låter munnen gå är oftast kul att lyssna på, inte för vad de försöker säga utan för hur de säger det. Däremot är deras böcker av någon anledning oftast av mindre intresse.

Av resterna av Svenska Akademien får man inte heller mycket hjälp. Varje gång Horace kliver ut i det internationella rampljuset för att meddela akademins dom över litteraturen vet jag med tårar i ögonen vad ett av paketen under julgranen kommer att innehålla. På den ständigt återkommande frågan ”Vad önskar du dig?” svarar jag varje år ”En slips”, men det hjälper inte. Jag läser ju böcker, gubevars. Sommaren därpå lägger jag boken åt sidan efter 30 sidor. Inbunden, dyr som fan, men det hjälper alltså inte.

Sen sätter jag på mokabryggaren, väljer med omsorg en gammal, väl tummad pocket och återvänder med ett leende till sofflocket.