The big sleep

”Alla är med utom polacken på lagret.”

Vi har just passerat midsommar. Sitter på båten ut i skärgårn för årets sejour med skissblock, morgondopp, spaning efter havsörn, den obligatoriska omläsningen av Greenes Komedianterna, tredagars sillunch med halvgaisaren tillika regissören inklusive Wikströms fisk, oväntade besök av konstnärer och andra och paddlingsturer med havet som horisont och jag lyssnar med ett halvt öra eftersom det inte går att låta bli. Ett bastant gäng från företaget AB sitter i samma båt och köar målmedvetet för att grunda med hjälp av ölkranarna för egna kulor, innan företaget står för notan när kråset ska smörjas en trappa upp, men de låter redan för mycket för nån som är på kontemplationshumör och på väg att landa efter några veckor som man kunde ha varit förutan. Det är sommar, vi har varit på väg i tjugo minuter, det är hela tiden kö till öltunnan och jag ger upp: jag vill också fylla på glaset. Det är ju sommar. Jag står bland alla glada och stinna och tankern Sten Odins lysande fula skrov ligger för ankar om styrbord och fyller på eller möjligen tömmer dom lika fula cisternerna norr om Nacka, och solen bryter igenom molnen som hängt tunga länge nog, och då menar jag bokstavligt och bildligt. Sen dyker Danmark upp lagom till min tur, och som tilltugg väljer jag den obligatoriska räkmackan, ingen höjdare och åt helvete för dyr och för varje år dyrare men lika fullt nödvändig för att uppleva den där sommaren. Fulslaget Gåshaga försvinner bakom oss i fukt och gråskala. Huvudvärken släpper, hela jag slappnar av, det är på tiden. Och för ett ögonblick lyssnar jag koncentrerat. Nån i kön från företaget var nämligen på matchen i går och berättar för envar och alla, och jag håller tyst med: det var inte vilken match som helst. Såhär var det nämligen för den som inte var där: Under första halvleken var det bara färgsättningen på tröjorna som skilde laget i fråga från Barcelona på spelhumör. Det var helt enkelt fullständigt lysande. Inte nog med det: alla i laget lös. Alla var nämligen lika jävla bra. Alla var liksom så jävla dubbelt så bra. Plus tre strutar av klass varav en ronaldinhofrispark.

Sen visar det sig att jag har gissat fel. Det är ett två gäng varav ett som på firmans bekostnad ska frossa för brinnande livet en trappa upp. Vi gör nämligen ett extrastopp vid Vaxholms kastell, och det sista jag hör innan företaget AB går av efterlämnande tusen urdruckna plastmuggar är att ”nån måste snacka med polackerna i stan”.

Sen infinner sig ron. Kvar är bara det sedvanliga skärgårdsklientelet med ryggsäck och fleece och ihopknytna svarta sopsäckar, konsumkassar, kepsen på svaj och en ny köksstol till sommarnöjet eller morfar på skäret och en och annan hund. Och dom där uppe som smörjer kråset och som följer med båten tillbaka och som liksom inte vet bättre. Förutom han då som var på matchen vars första halvlek var liksom så… osvenskt bra.

(Alla dessa parenteser: att bloggen fylls på beror på att vi åter har sett ljuset i tunneln.)

Det får bli som det blir.

Hur som helst: Matchen vars första halvlek var lysande var naturligtvis den när ett rödvitt lättviktigt blåvitt spelades ut på Söderstadions blöta men underbara matta efter konstens alla regler.

Sen gick Bajen i paus in för att på internationellt manér stänga matchen, om man får tro Tony Gustavsson som nämligen vill att man ska göra precis som till exempel Barça. Då kom av nån anledning blåvitt mer till sin rätt, och det såg ut som det brukar se ut när blåvitt får som dom vill: sparka på bollen eller varför inte motståndaren, springa hit och dit och alla efter bolluslingen, tjonga den framåt eller upp i luften eller vart som helst – och hoppas på en och annan snedträff. Ni vet: sånt som blåvitts vänner kallar fotboll och njuter av. Som tio Håkan Mild – fast mycket värre.

Gustavssons motdrag blev att byta in den ena mittbacken efter den andra.

Allsvenskans bästa spelare när detta skrivs heter för övrigt Chanko.

Allsvenskans bästa spelare när Bajen veckan innan (gäsp) avfärdade djurgårn hette också Chanko. Eller möjligen Eguren. Eller möjligen både och.

Intertotocupens bästa spelare i första omgången, när Europas blåbärsnationer gör upp om saken medan alla andra ligger på playan och på det hela taget sommarförlustar sig inför höstens allvar, alltså när Bajen inför enligt speakern sexton tusen bajare på Råsunda mötte färingar, var däremot inte en bajare. Färingarna ska vi inte tala om, dom var på varje punkt ännu sämre. Vi som var där får trösta oss med att det var lätt internationellt snitt över Bajens uppträdande och helt enligt mallen: Om man inte behöver förtar man sig inte. (Midsommarafton tog slut bara några timmar tidigare, är värt att hålla i minnet.) Hur som helst. Vi kom i tid för att i andra minuten se Charlie Davies första tävlingsstrut – grant innickad – och sen kunde man ju ha åkt hem och sovit igen natten. Förutom målet, och att vi ibland fick oss ett gott skratt, var matchens stora behållning reklamskylten som vi emellanåt vilade ögonen på i brist på bättre och som förkunnade att kaffet är godare på Söderstadion.

Det stämmer.

Och som sagt: matcherna mot dif och blåvitt som interfolierade den stora gäspningen av internationellt snitt på ett ödsligt Råsunda (vi var sexton hundra, sa speakern när han bytte till engelska) var klockrena. Det var så vackert. Så storslaget. Helt enkelt så sagolikt enkelt. Inte nog med det: det var två taktiska fullträffar av internationell kaliber.

Nog om detta. Nu ska båten i hamn. På bryggan står välkomstkommittén med bland andra yngsta sonen som hoppar upp och ner av glädje.
----
Värmen har lämnat landet, men natten var som den ska vara. Att sova på en veranda i havsbandet är guld; vattnet hörs klucka lagom evigt, en och annan jobbig fluga håller en sysselsatt, ljuset hälsar på snortidigt och då och då kommer jycken med en strumpa i käften och morrar uppfordrande. Det är inte timmarna som räknas, när det kommer till kritan, det är kvaliteten på sömnen. Inbillar jag mig.

Ingen återvändo, alltså. Vid sjusnåret är det raka spåret tjugo meter ner till kluckandet. Årets första morgondyk från klippan – och det hör till att man inte har en aning om hur kallt det är förrän man är i. Man har varit med om värre, kommer man fram till när man återfödd står på land med handduk om midjan och vänder tillbaka för att sätta fart på kaffet, tända en tagg och glo en stund för att se om det händer nåt spännande på andra sidan sundet, vilket det aldrig gör förutom en och annan som vissa år tycks ha samma vanor som en annan, och sen sitter man därute i en stol på klippan medan jycken snusar runt i buskagen och man landar i stillheten och lägger upp benen på stolen mittemot, tänder en tagg och börjar läsa: ”När jag tänker på alla de grå minnesmärken som är resta i London över generaler till häst, hjältar från gamla kolonialkrig, och över bonjourklädda politiker som har sjunkit ännu djupare i glömska…”

Fast det kunde vara lite varmare.

Ett par timmar senare, tre varv med kaffemaskinen, kommer de ut en efter en ut på förstukvisten och gnuggar sömnen ur ögonen. Dagen börjar.
----
Först besöket kom redan i dag. Yngsta sonen käkar åter falukorv. Själv hälsar jag lunchsillen med rödtjut, för ibland har man helt enkelt inget val och halvgaisaren kommer först i morgon med allt det andra. På kvällen laddar vi bastun när solen går ner jag, kvinnorna och barnen och sen bär det ut i havet och in igen i bastun och ut i havet på nytt lite huller om buller, och vi går som vi är över ön i sällskap med jycken och ser fullmånen lysa som var den av rödaste guld lågt bortom Grisön som ungarna döpt för där ligger dittransporterade grishuvuden på rad för havsörnarnas räkning och yngsta sonen sätter på sig manteln som jag släpat ut och står där i mångatan som en minigandalf med stav och allt och allt är magiskt och fuckin stilla.
---
Vädret ger sig inte, men det får bli som det blir. Morgondoppet går som en dans och jag får en stund i ron på klippan med bok och jycke liggande vid fötterna. Äldste sonen är kvar i stan och telefonen ringer. Det rullar på, det är såna tider. Han har fått en kniv i benet på jobbet och är på väg till akuten och tre stygn och förbud för vissa aktiviteter i ett par dar, bland annat måndagens fotbollsmatch som vi bespetsat oss på mot Södermans och Westermans barn och barnbarn på stora ön. Vi tycker att vi fått vår beskärda del för ett tag, och nu kanske vi har fått det. Under tiden dunsar halvgaisaren ner på bryggan och vi hämtar honom med fyrtaktaren samtidigt som kvinnan åker hem för att jobba och han har med sig en dotter och attiraljer till den kommande sillunchen. Men i dag blir det köttfärsröra och stekt potatis och yngsta sonen äter grillkorv och gör mig glad. Sen blir det ännu ett varv med utombordaren till bryggan för dottern ska hem i duggregnet som friskar på med kvällsbåten för kommande veckans lajvläger, och plötsligt börjar barnen bli stora och far hit och dit och yngsta sonen kör båten hemåt i motvind och blöta men hade förstånd nog till skillnad från en annan att bära regnrock – och som vanligt har man inte hunnit med när det händer grejer som det här med att åren går. Kvinnans väninna konstnärinnan och hennes barn stannar ännu en natt, och ungarna som är kvar lirar yatzy och bluffstopp och yngsta sonen mumsar oavbrutet på varm choklad och vi berättar historier för varandra och ungarna kommer aldrig i säng eftersom dom inte kan få nog av göteborgsvitsar och äldste sonen kommer kanske ut redan i morgon i brist på annat att göra och han påstår när jag ringer för att kolla läget att kniven gick in en decimeter i vaden. Dagens sista sms kommer från kvinnan 2.08: ”Vilken dag…”
Men då sover alla vi andra redan.
---
Och nu är det morgon på nytt och allt är pånyttfött. Vädret ger sig i vanlig ordning inte, men morgondoppet är av inget snack om saken-natur.

Konstnärinnan packar ihop och vi passar på att bunkra i affären, och sen blir det sillunch i ett alltmer tilltagande vackert väder med ett och annat stilfullt dyk, och framåt eftermiddagen när vi tränar på årets mest prestigefulla holmgång alla kategorier, nämligen morgondagens kubb mellan Sveriges framsida och bakstjärt, hör vi över fjärden ett välbekant ljud, och jycken som jagat klossarna mellan varven är först på bryggan när äldste sonen lägger till med styrpulpeten. Han haltar ordentligt, sex centimeter visar sig kniven ha trängt in strax nedanför knät.
----
Hammarby tycks ha gjort vad dom skulle mot Keflavik eller Klaksvik hette dom visst därute i Atlanten och absolut inte mer än så, berättar sonen. Här ute är det solsken och mamman som sett till att dottern kommer i väg på lajvläger missar båten i stan och får plockas upp efter en vådlig färd med buss till Sollenkroka med styrpulpeten, och sen åker vi till Wikströms fisk och käkar abborre och fiskpaté och halvgaisarn står för notan eftersom han bland mycket annat är en generös natur och det är ju bra för det går massor av stålar eftersom det får bli en och annan möjataffel och vi måste ju testa den där andra sorten också för att inte tala om den lilla till kaffet och vi lägger en femtilapp extra i dricks som vi skriver ”för fisen” på innan det är dags för kubb på hög nivå. Segern är odiskutabel och gick åt rätt håll. Vi tjötar en stund ute på klippan när mörkret lägger sig. Sen blir det bluffstopp på verandan med alla andra. Sen sover vi. Till och från. För då och då kommer jycken med en strumpa i käften och morrar uppfordrande. Då och då kommer äldsta sonen nedhasande för trapporna för att kräkas. Det kan vara fiskpatén, men vi bestämmer oss för att det lika gärna kan vara brunnsvattnet. Hädanefter ska vi koka det.
---
Ännu en dag med sol. Jag har fortfarande inte landat efter de senaste veckorna och känner av huvudet men tar som vanligt ledningen, bälgar i mig kaffe och läser femton sidor Greene innan nästa figur dyker upp på förstukvisten. Göteborgarna lämnar oss och yngsta sonen är med på bryggan och vinkar av och käkar glass i mängd och vi glor på båtar som lägger till och lägger ut. På vädret är det inget fel, men det märks en annalkande förändring i luften söderifrån. Vi lirar Chicago. En annan slutar på minus och odiskutabelt sist.
---
Morgondopp kvart över sju. Jycken stannar på förstukvisten och vill inte följa med. Det har regnat och regnar fortfarande och det får bli verandan denna morgon. Jag får naturligtvis för mig att jag ska skriva en bok, det får jag alltid när jag ska börja jobba om några dar. Inte nog med det: i dag ska jag bara tänka stora tankar. Som vanligt alltså.

Och ännu har ingen annan stigit upp.