Vi har badat i solsken jycken och jag. Det finns hopp. Morgonpromenaden gick som en dans. Först satte hon efter en stavgångare för att omedelbart efteråt springa ut i sjön efter två änder. Blöt och nöjd lekte hon och en spetsvariant skiten ur varandra och slutligen jagade hon upp en katt i en björk. Jag hittar inga fästingar men vis av erfarenhet vet jag att dom finns där.
Annars borde jag vara trött. Inte på livet eller Persson, feminismen eller tjyvsamhället i allmänhet. Somna brukar går bra, men ibland går det bara inte att sova. Det blev ett par timmars sömn. Halv fyra i natt satt jag iklädd endast hög hatt, förlåt, morgonrock, i trädgården och lyssnade till näktergalen och begrundade Bohemernas liv, Aki Kaurismäkis rulle som gick sent på dumburken kvällen innan. Bröderna Kaurismäki är ju två och lite koll har jag på vem som gjort vad (Fast var det Mika eller Aki som sa att han brukar sätta sig i en bar tills dagens tagningar var klara?), men jag är inte längre tillräckligt cineast för att hålla isär dem utan att gå till läggen, och det orkar jag inte nu. Nån av brödernas rullar har jag gått från mitt i för att den var så jävla kass. Andra har jag gäspat mig igenom. Och jag har inte sett allt. Men när det är bra är det förunderligt bra. Dessutom låter franska aldrig bättre än på finska i en svartvit film. Det vimlar av snygga bilder som inte klipps sönder. Dialogen är koncis. Matti Pellonpääs nuna ger kärleken ett ansikte. Alla ansikten gör det, förresten. Och Jean-Pierre Leaud? Efter De fyrahundra slagen och Truffauts 60-talsrullar behöver han aldrig göra annat än att dyka upp i en film för att man ska tycka att det är kul att han är med. Han behöver inte ens agera. Dessutom, är det inte var halvbildad medelklassares dröm att åtminstone nån gång ha levt bohemliv under takåsarna i, tja, typ Paris?
Nu ska jag köpa nytt batteri till videokameran.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar