Nattpromenad

Sverige är på många sätt fantastiskt. En anledning är att vi inte larvat oss med nationaldag och viftande med svenska flaggor. Men nu är vi där. Varför? Vad är det vi ska fira? Gustav Vasa? Regeringsformen 1809? Den svenska modellen? Kungen eller statsministern? Eller vill vi bara vara som Norge?

Denna dag, numera en av årets löjligaste, borde vi stå upp för tryck- och religionsfrihet, för demokratin, för våra barns skull, för våra äldre, för fred, frihet och jämlikhet. För allt som står i motsatsställning till intolerans och fascism och nationens blod. För allt som inte får tas för självklart. För allt som är fantastiskt och möjligt att åstadkomma. Denna dag – och alla andra.

I natt hade vi inte kommit i säng halv fyra. De mindre barnen utlokaliserade, tjejligan samlad och på besök med sina respektive och mycket mat och vin och cuarenta y tres till kaffet och några sov över. Jag tog jycken på rekordsen kisspromenad, allt medan näktergalen i kalasform underhöll oss. Regnet hade upphört men skorna blev rotblöta i det höga gräset. Sjön låg blank som ett nybonat salsgolv. Svanen sov som en kringla långt där ute. En fiskmås gav skri från andra sidan viken. Motorvägen drunknade i tystnaden. Hunden hörde stegen mot grusgången först, och där kom äldsta sonen som varit hos kompisar och valt bort nattbussen och i stället gått hem genom natten. Visst är Sverige fantastiskt en sommarnatt.

Okej, vifta med flaggan då och då om det är så viktigt, men vifta för helvete lagom. Vifta framför allt för att det finns dom som vill lägga beslag på den av dunkla, nationella skäl. Och vifta för den fullständigt osvenska näktergalens skull.