Jag vill bara dansa

Kallt och ruggigt. Varför? Vad har jag gjort för ont? Jycken fick morgonsnosa längs promenadstråket med mamman. Själv gav jag mig självmassage för att få ryggen att uppföra sig anständigt.
 
Minsta grabben är hemma i dag mest av den enkla anledningen att han vill. Det är okej; jag är ju hemma och har man snart gått ett år i skolsystemet och har att se fram emot ytterligare elva gäller det att spara på krafterna. Jag ser på och värmer mig med en espresso. Han far fram som ett yrväder med fotbollen. Han har valt den italienska tröjan med ”Baggio 10” på ryggen som äldsta grabben fick när han var i samma ålder. En gammal barnvagn agerar målvakt, två ölbackar målstolpar.
 
Nu har äldsta grabben hunnit en bit på väg i systemet. I kväll är det dags för bal. Alla nior tycks gå på bal, som en del av avskedsceremonierna och initiationsriterna inför sommaren och de gamla band som ska upplösas och nya som ska knytas. Det tränas danssteg på gymnastiken och det fixas långklänningar och kostymer för miljarder i vårt avlånga land. Jag inbillar mig att det säger nåt om vår samtid. Och om vikten av att ligga i den stora breda mittfåran dit stormarna ännu inte når.  
 
Gå på bal var en gång förbehållet vissa samt en och annan askunge. Ett annat sätt att skilja agnarna från vetet var studentmössan. Men mössan och gymnasiet blev med tiden en sak för nästan alla. Sen, på min tid, blev mössa eller ej ett ställningstagande för den analytiska själ som fick bära den (bal visste jag inte ens vad det var fråga om, har aldrig varit på och tänker aldrig gå på). Vad vi tog ställning till, emot eller för minns jag inte riktigt, förutom att det var ”borgerligt” och en uppdelning i vi och dem (tänk på att det här var ett bra tag efter den “riktiga” studentrevolutionen, men att vi också kunde festa, oavsett mössa på huvudet, även om mösslösa anordnade färre studentskivor och mer ofta tog medhavd kasse ut på Djurgården – på den här tiden var mellanöl en självklarhet hos varje favorithökare av klass, arbetare fanns både som begrepp och på riktigt och en del tyckte att Sverige var en liten men hungrig imperialistisk stat).
 
Numera har ju också allt blivit förjävla borgerligt, så man kan säga att min analys var ”glasklar”, men det skiter nog nutidens gymnasister och nior i. Alla har sin mössa. Alla går på bal. Det är ju dags för fest. Det är tjo och tjim och hejdå, vi ses, adjö, kram och tårar. Tids nog finns det tid för rockfestivaler, att gå till botten med feminismen, att bli fattig eller rik, att rädda djuren, att lyssna på rädda tankesmedjor, att rädda Attac, att uppleva lyckan att löneförhandla och punkt slut.
 
Det är som att vi äntligen sitter i samma båt, oavsett vem som ror och vem som styr. Men jag kan inte låta bli att tro att på ett fåtal platser i vårt avlånga land pågår de riktiga balerna. Precis som förr.