Läsvärt?

Morgonpromenaden försiggår i lite varmare, lite soligare klimat. Jycken travar runt, snusar och viftar på svansen. Vi bor inte på landet, även om det emellanåt verkar så för dem som bor här. Först möter vi korna. Fromt tuggande glor de vänligt men ointresserat på jycken som inte vet vad hon ska ta sig till. Sen kommer fåren, och de är mer lockande för den 86-procentiga fårhunden. Inom parentes består byrackor, så kallade blandrashundar, till ungefär 130 procent av olika hundraser. Vetifan hur det går till, men så är det. Till sist kommer en stavgångare och fräser förbi på väg mot evigheten.

Barnen är i skolan för att tvätta av bänkar eller åka på utflykt, och mamman jobbar, så jag har all tid i världen. Andra frukosten består av en dubbel espresso och en portugues som jag röker med andakt, sen är det dags för muggen och ingen som rycker i dörren. Att det oftast är kö dit beror på att alla gör som farsan: läser på plats. Bredvid skithuspappersförrådet ligger denna dag bland annat Kastrullresan, Illustrerad Vetenskap, en gammal Ordfront, Robert och den osynlige mannen, Rut-Emma, Lyckliga lydiga hundar, Boken om droger, tidningen Globen, Tintin i Tibet (lustigt nog på franska), Claire Pajaczkowskas Ideas in Psychoanalysis Perversion, Feminist Visual Culture (dötrist), som alltid en Elmore Leonard och inte minst Fem på tjuvjakt, Enid Blyton i sitt esse och tryckt av Ludvig Larssons boktryckeri i Örebro 1955. Jag slår upp en sida på måfå och börjar läsa: ”Nå barn, vad tänker ni göra nu då? frågade den ståtliga överkonstapeln, som satt vid ratten. Är det inte bäst att ni följer med oss till staden efter det här hemska äventyret?”

Min första tanke: Är det sånt här som mina barn läser på muggen? Ståtliga överkonstaplar förekommer numera väldigt sällan, misstänker jag, åtminstone i politiskt korrekt litteratur eller i den svenska verkligheten (möjligen är delar av Skåne fortfarande begåvade med sådana). Är ståtliga överkonstaplar (litterära sådana) av samma skrot och korn som numera abdikerade negerkungar? Dottern är i rätt ålder och måste vara den skyldige till att boken ligger här. Ska hon få hållas eller tillhör det här kategorin brännbar litteratur och som det är på mitt ansvar att rensa ut? Ska barn verkligen få läsa om ståtliga överkonstaplar? En period slukade även jag Blyton, och det var samma utgåvor som denna; jag minns omslagens lockande dramaturgi, allt käkande, badande och varma sommardagar, pojkflickan George och hennes jycke, ett visst mått av äventyr – och alla mysko bovar. De var, minns jag till och med nu, svartmuskiga, undersätsiga, ledlösa, ibland även spioner och ofta utrustade med svart hår eller till och med zigenare – och dom fick vad dom förtjänade. Jag läste och läste – och efter nåt år tyckte jag att böckerna var pissdåliga. Jag stod inte ut med alla ståtliga överkonstaplar.

Kan lösningen vara att uppdatera vårt Fem-bibliotek? Njae, i en senare version av nån av Fem-böckerna har enligt uppgift skurkaktiga zigenare bytts ut mot campande tyskar. Låter det så mycket bättre?