Suck

Morgonpromenaderna är numera inställda. Den haltande jycken linkar till närmaste buskage under lock och pock och uträttar sina behov innan hon lägger sig ned och ser på mig med… tja, sina hundögon.

Fantomregissören Luis Buñuels sköna memoarbok Min sista suck har just en passage om vår vän hundens blick. Buñuel, som för övrigt inte kunde med Steinbeck, eller för att tala med hans egna ord, ”Jag avskyr dödligt Steinbeck”, träffar sin surrealistpolare André Breton som just besökt Trotskij i hans exil i Mexiko och Buñuel frågar Breton vad han har fått för intryck av revolutionären. Breton berättar att Trotskij har en hund som han tycker mycket om och som satt vid hans sida och betraktade sin husse. ”Den här hunden har en mänsklig blick, eller hur”, sade Trotskij till Breton som rasande fortsätter: ”Fattar ni? Hur kan en man som Trotskij säga något så dumt? En hund har inte en mänsklig blick! En hund har en hundblick!”

Av detta kan man lära sig att revolutionärer ofta vill tillskriva andra egenskaper som dessa inte har.

Hittills har jag i dag kört åtta mil bil enkom för att transportera ungar till andras ungar eller till Gubbängsfältet där Eken Cup pågår, en osannolik orgie i handboll, och nu är det dags igen för att hämta upp och lämna. Såhär långt en hundring enbart i soppa. Jag hinner inte ens klämma en espresso. Jag ser på hunden att hon tycker synd om mig.