Sanningar

Morgonpromenad i sol. Jycken tycks också påverkad av detta faktum, nosen och svansen går i ett över stock och sten. Endast en stavgångare denna dag, deras pinnar är oemotståndligt roliga och lockar till lek. Stavgångarna, däremot, har tom blick och saknar humor. Antagligen är deras mål odödlighet. Inga fästingar att rapportera.
 
I går var det avslutning på det som på min tid hette kommunala musikskolan. I vår lilla stad är aktiebolag modellen för dagen. Jag läser i programmet: Trettiosex nummer för tvärflöjt och piano. Ingen pardon, alla ska uppträda har flöjtfröken bestämt. Jag räknar, 36 gånger 3 minuter, det blir snudd på 2 timmar. Salen är något större än ett ordinärt klassrum och vi är cirka hundrafemtio pers. Stillastående luft, någon? Men fröken lugnar oss, många uppträdanden är mycket korta. Och några av artisterna är, visar det sig tack och lov, sjuka eller har fått rampfeber.
Dottern och hennes kamrat inledde med ”Nu grönskar det”. Jag fällde ingen tår, men nästan. Sen fick hon och kamraten vackert vänta tills alla flöjtister avslutningsvis klämde i  med ”Den blomstertid”. Därefter delades det ut blommor hit och dit, och barnen fick var sin chipspåse och välja på en burk cocacola eller fanta.
 
Tiderna förändras. Det är skönt att veta att om man bara är tillräckligt paranoid kommer man att nån gång till slut få rätt.
 
Numera vägrar jag bara tröjor med tryck på (om det inte står Bajen på dem). Men en av mina favvo-t-tröjor från tidiga tonår bar texten ”I dag är första dagen på resten av ditt liv”. Så är det. Nu går jag ut för att möta denna dag.