Kompensation

Varje dag får jycken nytt bandage runt tassen för sin försvunna klo. Hur kul det är på en skala kan den som vill räkna ut. Först lockar vi henne med mutkorven, sen gör vi en snygg knut med gasbinda runt nosen på henne för att hon inte ska bita oss eller slicka på såret. Jag håller fast henne, bandaget åker av, såret görs rent av matten och sen på med nytt bandage. Gasbindan runt nosen försvinner och ännu mera korv till den drabbade och massor av kompensationskli och kel. Men vår vän veterinären som kommer förbi då och då säger att det ser bra ut. Så då gör det väl det.
 
Gemensamt kalas för lillgrabben och en klasskompis och vi sade okej, ni får bjuda alla grabbarna i klassen, och smarta som vi är skickade vi ut inbjudningarna sent samma vecka och höll kalaset en fredagseftermiddag. Men vad hjälpte det? Alla fjorton kom. Först satte de i sig ett halvt ton grillkorv innan vi lyckades få i väg dem till skogen för femkamp, tårta och hallonsoda och skattjakt efter kapten Blods kvarlämnade skatter. Någon föll ner i en hagtornsbuske, en annan slängde en ölburk (upphittad och tom) i pannan på en tredje som i sin tur började jaga förövaren med en stor påk. Men annars gick det bra. Sen marscherade vi hem med alla skatter i en stor korg för allmän och rättvis utdelning. Alla verkade nöjda.
 
I natt har dottern tältat i trädgården med en tjej- och en killkompis och lyssnat till den skränande horden av andras ungar som höll i gång på andra sidan viken långt frampå småtimmarna. När de väl försvann bröt småfåglarna morgontystnaden. Allt var i ro i tältet, jag tände en fortuna och upptäckte att näktergalen har tystnat.
 
Barn är barn, men till och med jag tror att nånting har hänt med deras föräldrar på senare år. Det är inte frågan om att sopa banan för barnen, eftersom popordet för dagen curling handlar om att ha tid och råd och är ett typiskt medelklassproblem bland den halvprocent mediemänniskor som är tillräckligt framgångsrika och obegåvade för att inte förstå vad de håller på med och där barn har med status att göra – sin egen och barnets. Vad det handlar om är den nya gränslösheten. Vart tog förmågan att sätta gränser och att skilja på vad som är viktigt och oviktigt vägen?
 
Nej, det är inte diskussionen om att lägga sig i tid. Och det handlar inte om att andras ungar skränar sommarnätter. Det är helt normalt och konstigt om det inte försiggick. Ut och skräna, ungjävlar! Nej, det handlar om att våga bestämma sig. Bestämma sig för vad? frågar den ovetande. Tja, sluta att vara konsument. Det finns inget försonande i strunt om det är strunt som någon vill pracka på dig, oavsett om det är prylar, underliga kvällspressbloggor, teveprogram, nya chips eller feminism på villovägar.
 
Så ta dig själv och dina eventuella barn på allvar. Bestäm dig för nåt! Det är en bra början.