Natt i jämmerdalen. Alla sover. Jag till och med hör genom väggen hur äldste sonen snusar på som man gör när man varit på galej och är tillräckligt ung för att stå ut med det.
Vad som utmärker stora författare är att de inte går upp mitt i natten för att beskriva äppelträdet utanför fönstret när de inte kan sova eller kört fast med intrigen. Själv gör jag trots denna sanning ett tappert försök, men det går inte. Det är helt enkelt för mörkt. Spretiga grenar som håller andan? Jo, tjänare, det är fullständigt kolsvart därute. Jag får nöja mig med att konstatera att nånstans runt första advent i dådens år bör det stå ett äppelträd utanför mitt fönster, men man kan aldrig vara för säker. Det är sådana tider.
Allt är helt enkelt borgarnas fel. Ni vet: ”Dom kallade sig för alliansen men var bara simpla borgare.”
Sen kommer jag på vad det handlar om: man måste släcka för att kunna se vad som pågår därute.
Med denna insikt går vi ut på förstukvisten och tänder en tagg. Jycken, som får stå ut med att se ut som en lampa för att inte slicka på sin infekterade tass, möter upp men vänder gäspande om för att snarka vidare. Nån måtta får det helt enkelt vara. Äppelträdet? Det håller fortsatt stånd. Grenarna spretar förvisso, men till och med de har förstånd nog att sova. Drömmer träd? Jag vill gärna tro det. Erfarenheten bär på framtiden.
Det finns alltså hopp.
Men därute pågår arbetet med att omforma vår förmåga att tänka. Natt som dag. Målet är att sätta ett pris på allt. Vägen är den ekonomiska lag som ska gå före allt annat. Idén är att avskriva erfarenheten.
Sudda ut, döpa om. Sälja ut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar