Världen i ett nötskal

Ännu en natt. Man vaknar till, och sen är det som förgjort. Äppelträdet? Står väl där ute och snarkar. Jycken? Ligger i ett hörn och gör detsamma.

Vad gör vi egentligen uppe? Säg det. Det är ju inte ens fullmåne. Vem vet, vi kanske bara drömmer att vi är uppe? För säkerhets skull nyper vi oss i armen.

Men vi ger oss i vanlig ordning inte. Vi ser oss gäspande om i ottan i världen och konstaterar att presidentval är en historia i sig. Venezuelas president Hugo Chavez erkände häromdagen sig besegrad. ”En lektion i demokrati”, sade el presidente om folkets knappa dom i folkomröstningen om en ny författning. Differensen var mycket liten, men räckte – och fick presidenten att säga att med en sådan marginal ville han hellre förlora än vinna; nu kan inte Chavez bli omvald i nästa presidentval.

Säga vad man vill om Chavez, och det gör ju svenska ledarredaktioner mer än gärna eftersom han utmanar den välnärda västerländska doktrinen om hegemonin i världen (för att inte tala om besvikelsen över att diktatorn inte ”fixade” valresultatet, för att inte tala om vad de tycker om folkomröstningar när författningen ska EU-anpassas i jämmerdalen), men en sak är lätt att glömma bort: Han har ett utomordentligt väderkorn. ”Djävulen var på besök här i går”, sade han häromåret inför FN:s generalförsamling, ”och det luktar fortfarande svavel.”

Han talade naturligtvis om en annan president. En som lyckades ”fixa” resultatet senast det begav sig.

Presidentval kan förresten vara en familjeangelägenhet. Först kommer en pappa, sen kommer som omväxling en äkta man. Sen kommer sonen och gör allt han kan för att ställa till det allt han kan, och sen kommer kanske äkta frun som omväxling.

Rapsodiskt är bara förnamnet på vår utblick, men vi har mycket att ta igen. Vi har nämligen varit ute och rest. Vi har till och med dumt nog passerat badhus här och var där feminismen vaknat till liv, intressant nog manifesterat i rörelsen Bara bröst, om man nu får tro medierna, vilket fått badvakter och andra på plats att gå i taket. Själv hade vi naturligtvis stött saken om vi hade varit på plats för ett antal outhärdligt tråkiga bassänglängder genom att utbrista Oboy!

En sak är säker: Man hinner inte se Hornstull passera och försvinna förrän alla skönsjungande själar värda namnet har 30.001 grönvita skäl att för framtida bruk öva på ”Bajen va namnet” – eller för all del ”Rainin’ in Paradize” för nåt mer ska väl hända på planen när det inte liras boll – om man får tro arenaplanerna för området strax söder om Söderstadion.

Den som följer grönvita sidan blir naturligtvis inte chockad över beskedet. Men ändå.

En eller två miljarder i kostnad för hela klabbet är väl för övrigt en smaksak. Bägge siffrorna förekommer nämligen lite hipp som happ när man kollar vad tidningarna har att säga.

Dock – vi är inte där ännu. Och ATG, förlåt AEG, hur grönvitt är deras hjärta? Hur stor är plånboken? Vet dom skillnaden på fotboll och fotboll?

Och 30.001 skönsjungande bajare på plats när Ljungskile kommer på plats?

Bajen har dessutom – om man nu ska hålla sig kvar i jämmerdalen – hör och häpna i god tid innan transferfönstret stänger hunnit värva loss, och det kan ju bli bra med Apladalskillen Freddy Söderberg, ”skyttekung” och allt, men det innebär ju förstås att andra namn på tapeten där framme faller bort och sånt vet man aldrig förrän det är dags om det är bra eller dåligt. Och att vi fortfarande hoppas på en målis. Inga namn, men vi har en vi vill se mellan stolparna…

Att vi såg Hornstull passera – och för all del numera även från andra hållet eftersom vi sitter här igen och funderar – har att göra med att vi tog tåget söderut utrustad med en påse bilar, en kass svensk deckare och en minimal ipod fäst i bröstfickan som vi snodde från kvinnan i huset eftersom dottern i huset snott vår lite större med alla Simpsonavsnitten och Manu Chao. Framme såg vi i vanlig ordning snubben med döskallen i näven vandra runt på muren på slottet på andra sidan Sundet. Men vi doppade oss inte fegt nog i de vindpinade böljorna. Inte ens i, suck, det lokala, av feminister propagerande badhuset.

Sen hamnade vi i Sveriges baksida. Eller kanske på. Hemort för laget som förnedrades enligt konstens alla regler en halvlek på Söderstadion tidigare i år. För cirka fyrtio timmars idogt käkande och drickande med regissören tillika halvgaisaren som tog oss ända till grannlandet för den lille till ett felbeställt smörrebröd eftersom vi läste fel på menyn och tillbaka. Dock var det gott ändå.

Sen åkte vi hem.

På tåget läste vi för övrigt att Jurgårn lär satsa på att inom några år få fram 35-40 stycken nya Zlatan för typ 60 mille, om man får tro ett pressmeddelande som tycks ha gått raka vägen in i tidningsproduktionen i brist på andra notiser. Det ska, hehe, bli intressant att följa.

Men nu är vi för en gångs skull allvarliga. Vi ser naturligtvis bakåt – men också framåt: ”Att politiker lirade med fruntimmer gav vi fullständigt fan i. Det som gjorde situationen allvarlig var kopplingen mellan polska spioner, viktiga svenska militärer och politikerna”, sade dåvarande byråchefen på Säpo Olof Frånstedt för några år sen i Aftonbladet.

”Att få en beställning till Riksdagshuset var en bra affär. Det tyckte alla”, berättar ett av Frånstedt så kallat fruntimmer från tiden när det begav sig.

Vadan detta? Jo, i dag kommer förhoppningsvis ett svar på vad som stod i promemorian om bordellmammans kundunderlag 1977. Ni vet listan över alla högdjur som dåvarande statsministern omedelbart hittade ett fel på, nämligen sitt eget namn. Bordellmamman satt då redan i finkan. En då 14-årig tjej kanske minns vilka som var hennes kunder på dagens presskonferens. Nu är hon vuxen. Det var hon inte då. Då var hon en av de ”finaste pärlorna”.

Ibland får jag för mig att det är dags för en revolution. Chockdoktriner har vi fått nog av.

Nu ska vi få fart på maskinen innan hela huset vaknar. Om någon undrar: Vi använder naturligtvis rättvisemärkt kaffe.