Mycket på en gång

Morgonpasset. Matten tog hand om jyckens promenad, jag knäppte på kaffemaskinen och tände en tagg, glodde på grådasket och funderade på att göra några armhävningar. Sen har man kört grejer till insamlingscontainrar: tillplattade mjölkpaket och filmjölksdito, joshistorier från världens alla hörn, ett ton tidningar och två ton reklam, en (okej, två) starobno med flera i olika kulörer, den svartvita laserskrivaren som kostade trettio lakan runt nitti, en låda disketter (minns ni dem?) Och så vidare. Det är lite grann sagan om den lilla gubben som dragit sitt strå till stacken över det hela, om ni läste helsidesannonsen i gårdagens DN, som vi skrattade åt tills vi grät.

Svenskt näringsliv har skrattat hela vägen till och från banken.

Men nu får det vara nog.

Inte nog med det; matten och den leriga jycken kom hem med blåbärsris, nyss utslaget sådant. Jag är inget naturfreak, men just det känns som ett incitament på något slags olag. Det plus att en annan funderar på att ta upp morgondoppen.

Om ett antal år kanske man hoppar i direkt från förstukvisten. Eller trallande från andra våningen som en annan muminpappa.

Det får alltså var nog nu med både det ena och det andra, men vad gör man åt det hela?

Inte för att det finns några paralleller att tala om men jag kan förstå tuggummitankegången hos den svenska skinnskalle som för ungefär tio år sen sade att ”Jag skulle helst flytta till ett land som inte tar emot invandrare.”

Vi vidgar horisonterna.

Jag noterade att inte bara Al Gore utan även Uma Thurman var på plats i Oslo när kampen för vår vän miljön manifesterades.

För i vanlig ordning ägnade vi gårdagskvällen åt att glo på Nobelfestiviteterna, dottern på blåsorna och en annan på urringningarna, som höll något högre klass än förra året. Det hela syntes mig struntförnämare än nånsin, även om fröken Lugn satte viss färg på det hela.

Bruce har varit här. Till och med Lemmy har varit här. I vanlig ordning är vi inte på tårna när det gäller utan får liggande på sofflocket konstatera faktum efteråt.

Att Lasse Eriksson blir sportchef i Bajen nickar vi belåtet bifall till. Inte för att vi har en aning om huruvida upplägget är bra, utan för att vi gillar Lasse Eriksson. Att bolaget gör en miljonförlust kan man däremot inte skaka på huvudet åt, särskilt med tanke på den budgeterade vinsten. En anledning är att delar av publiken svek. Varför? För att det finns några som tänker ungefär som den där skinnskallen? Eller för att det numera är bara guld som räknas?

Att marknadsintäkterna minskar så det märks med besked kanske också ligger i tiden? Hur många nya matchtröjor kan man köpa per år? Eller kaffemuggar?

”Vi kommer att göra allt för att vi ska spela på Söderstadion 2008”, sade för övrigt vd Henrik Appelqvist vid gårdagens infomöte. Sådana utsagor vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig till.

Vem vet, det kanske inte blir någon ny arena, symmetrisk eller ej, för en miljard eller två. Lagrell har ju Råsunda i bakfickan (och sen om några år den där andra nationalhistorien). Och där går ju stålarna på ölförsäljning etc till en annan klubb. Två flugor i en smäll, alltså.

Fast det där är ju mest tankar som slår en när man står på förstukvisten och glor in i grådasket och är benägen att tro på allt man hör.

Nu ska vi fortsätta utrensningen av många års idogt dragande av strån till stacken. Men först…