Absolut Ångest 48

Fotboll ute året runt även på våra jämmerdalsbreddgrader? Det ser så ut. Yngste sonen sitter i baksätet och fyller på bränslecellerna med en snabbt ihopsmälld dubbel kravmärkt ostmacka, det är som vanligt bråttom, vi är på väg från plugget till träningen mitt i veckan som ska pågå tills vädrets makter säger ifrån, har tränarna hotat med, och vi kryper fram, bilar överallt, det finns i princip två skolor, etanol eller stridvagnssuv, det sitter max en person i varje, och vart är alla på väg? Nyheterna avbryter Manu Chao på cd:n, en finess som vi inte kommit till rätta med men ibland låter vara, för ni vet, det sista som… är hoppet: man får ju för sig att nån gång ska det väl hända nåt, nåt som gör att man lystrar, ser möjligheterna, som får en att tänka ”Nu jävlar, nu blir det andra bullar”. Eller att Bajen har fått en målis som kan konsten att spika igen. Inte då. Det vanliga eländet. ”George Bush är allmänt korkad, va?” frågar sonen retoriskt mellan tuggorna. Jag skrockar: av barn och fyllhundar får man höra sanningen.

Klimathoten, dom är som bekant några stycken, tycks dock inte påverka mörkret, konstaterar jag när ungarna väl jagar boll på konstgräset i elljuset, så det får man väl lära sig leva med.

Sen tittar jag på klockan. Man kanske skulle passa på att handla?

Den nästan evigt unge herr Ohlsson är På stans alibi för att fortsätta existera. Vi bläddrar alltid misstroget fram ett par sidor, och är det någon annan i krönikesvängen som får breda ut sig slänger vi omedelbart tidningen. I tidningsinsamlingshögen så klart. Som gärna växer över bräddarna innan nån förbarmar sig över den och kör i väg den till därmed avsedd och alltid lika till brädden fylld container.

Fast i dag var det alltså Ohlsson. Jag skrockar: jag har också käkat ekologisk svartrot. Att stå i konsumkön och lassa upp ett berg av ekologiska varor på kassabandet är otvivelaktigt ett modernt sätt att vara delaktig i samtiden. För att inte tala om ångesten som rider en när man ännu en gång upptäcker att man glömt att ta med kassar från berget hemma.

Jag passar alltså på att i vanlig ordning ta en sväng förbi närmaste hökare när träningen pågår för att utnyttja tiden och upptäcker med ett monalisaleende fler ekologiska och rättvisemärkta prylar och stödköper för sakens skull russindito – jag hatar russin – och naturligtvis har jag glömt kassarna.

Träningen? Tja, vi fick bära sonen till bilen och in i huset och till matbord och sedan sängen eftersom foten fastnade i plastgräset när han skulle glidtackla. Dagen därpå blev det vårdcentral och remiss till röntgen. Allt väl, konstaterade den supereffektiva damen med plåtarna efter en snabb kollationering med läkaren.

En sak till: Det kostade ingenting.

Och i dag haltar han omkring i plugget iklädd snygg grönvit halsduk.

Och vi? Vi ska ut med jycken som inte längre ser ut som en lampa eftersom tassen läkt.

Men först en rättvisemärkt espresso.

Sen blir det runt udden för att fundera på om Anton Andersson väljer Bajen före Giffarna.