Morgonpromenad med jycken. Inte en käft nånstans. En tagg längst ut på udden. Löven gulnar, en del är rent av riktigt röda, lönnens har svarta fläckar. Tystnad. En skarv blåser på en bit över mörka vattenytan där nere. Jag skickar i väg en rökring mot himlen som går i grå till blå. Jycken sitter tålmodigt på stenbumlingen bredvid och väntar på sin godis. Hennes matte sitter på ett plan till Wien som äldsta sonen gör mellan varven i skolbänken för att hälsa på och krama om och kolla läget. Och fler börjar röra på sig. Nu tycks det som om dom äntligen ska skicka upp den där följetongsastronautsvensken i rymden. Alltid något.
Fast sen ska det väl skrivas spaltmil om den ende svensk som varit där ute och som kommer att sitta i alla tevesoffor och underhållningsprogram som tänkas kan.
Vi går hem till mokabryggaren som står klar och färdig att leverera. På vägen funderar vi ännu ett varv på hur det blir om Tony leder de grönvita heroerna från och med måndag. Om än lite grann från ovan.
Om Mikkel blir hel och Sebastian blir kvar, om Petter blir hel och om Petter blir kvar, om Erkan och Jeffrey når nya lägstanivåer, ja då kan tränaren snudd på heta vad som helst. Det går nämligen inte att satsa på att slå långa bollar över ett sådant mittfält.
Om sen Paulinho precis som mokabryggaren ständigt levererar och backlinjen står obruten och hel med José i gänget, ja då är saken klar om ett år. Då finns det gott om tid för styrelsen att fundera på i vilket glasskåp Johanssons pokal ska stå. Då behövs det bara en ny Björn. Och kanske en målvakt.
Och som vanligt någon mer eller ytterligare tre. Eftersom det aldrig blir som man tänkt sig. Åtminstone i fotboll. Och, kanske någon vill tillägga, i politiken.
Fast man kan ju inte låta bli att undra: Är det sant att där ute kan ingen höra dig skrika?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar