Den nya lilla regimförklaringen

"Hösten är här. Mörkret faller snabbt. Nu är det nya tag vid köttgrytorna. Bordet ser ut att vara dukat, en prickikorvskiva ligger kvar, men någon måste diska. Min nya regim har tagit kommandot för att med full fart styra jämmerdalen in i framtiden – och allvarligt talat, finns det inte en och annan riktig skojare i det gänget?

Nåväl. Jag är ense med mig själv om att en kvinna är bäst lämpad att bära ansvaret för att få fart på vår handel med omvärlden. Som jag ser det finns det två vägar att gå för en sådan minister – och som hänger ihop organiskt, på kvinnors vis: Exporten av hushållsnära tjänster ska öka dramatiskt. Allt är mycket enkelt: svenska kvinnor väller ut i omvärlden utrustade med svensktillverkad dammsugare (jaså, var den från Indien?) och hunnebosvabb, så kallad mopp. I gengäld kan importen av samma tjänster snudd på explodera. Legioner av så kallade utlänningar ges möjlighet att med lägsta lön-garanti som konkurrensmedel befria oss från dammtussar och tidningsinsamlingen. Och ta hand om våra barn när vi gör karriär.

Barnen först? Tror jag det!

Ungar eller ej, min inställning är som vanligt motsatt den som är hos den av naturen late. Jag tro alltså inte på hellre lite skit i hörnen än ett rent helvete. Men jag ser gärna både och och att ingen ska kunna komma undan.

För säkerhets skull får nån minister ta hand om helvetesbiten.

En kulturminister som mest ändå slår dank kan gott få idrotten på sitt bord. Ps. Så säger dom att jag inte har humor: Om inte någon vänlig själ talat om detta faktum för henne hade hon kunna gå omkring i fyra år utan att veta om det.

(Det hade i och för sig kanske varit att föredra.)

En med hästsvans och med ring i örat utrustad gräsrökare, visserligen fd men ändå, vad kommer en sådan finansminister att hitta på för skoj när dimmorna lagt sig?

I övrigt är min regim lätt kvoterad och ihopsatt efter dagens behov: nån som har htb (eller två, jag är modern, det är inte så noga. Inom vissa gränser naturligtvis); en riktig invandrare; rätt många fruntimmer för att få tyst på vissa fruntimmer, som lätt kan gå upp i falsett (inga namn…); några i slips; någon förutan. Och nån gammal profil från förr som vet hur det är när allt går åt helvete.

Jag kan inte lova blod, svett och tårar. Jag kan inte lova att anfalla Norge för att Gud har sagt det till mig. Men jag kan lova att vi alla ska dra vårt strå till stacken. Och jag lovar att så långt som möjligt ska andra få dra våra strån till stacken.

På det personliga planet är allt som vanligt omvälvande när det är nya tider och som alltid. Den som står längst ut på udden får finna sig i att det blåser. Lusten att morgondoppa försvann ungefär i samma veva som hösten intog scenen. Tvångsmässiga beteenden kan i och för sig vara njutbara och i behov av personligt stöd, men det måste finnas nåt slags rim och reson i det hela.

Som om inte det var nog. Jycken går omkring och tittar snett på mig. Det kan bero på att jag kastade mig över den sista prickikorvskivan på det dukade bordet. Det kan också bero på att hon inte fått någon morgonpromenad.

Jyckens matte tycks dessutom lämna disken därhän.

För att vi inte ska bli helt deprimerade över sakernas tillstånd ser vi oss om i världen för att få inspiration. I Wien hittar vi ett bekant ansikte som på skoltid lär sig veta hut med hjälp av ordning i klassen, att säga Ni till lärarna och betyg i drivor. Fast jag vet inte, det stod alldeles för lite om att han gör sina läxor som han ska.

Fast våra vänner wienarna kanske har slutat ge barnen läxor? Jaså inte? Betyg? Jaså inte?"