Nå vecka har gått sen tjänstesamhället skulle börja välla fram i all sin färgrikedom och snart har alla i regeringen rökt braj, skitit i tv-licensen, kört på fyllan, fått dubbla löner och hållit sig med filippinska hembiträden och barnpigor som jobbat svart och därmed saknat normalsvenskt skyddsnät.
Det lustiga är att om dom inte varit så kåta på att få Göran att permanent flytta till sin herrgård skulle dom ha kunnat fortsätta med det dom sysslat med tidigare i all oändlighet.
Men så är det: mycket vill ha mer.
Morgondoppen har avklingat. Men jag säger som Horace: Man vet aldrig.
Vad tror ni är troligast att vår kulturmininster sade när hon hörde vem som tilldelats årets Nobelpris i litteratur: ”Äntligen” eller ”Vem, sa dom?”
Jycken har just återvänt från en schysst promenad på egen hand med favoritkompisen och hennes husse, som för övrigt har ett stort grönvitt hjärta och ännu inte gett upp hoppet om SM-guld. Därmed försvann ett av dagens dåliga samveten eftersom det mest blivit kortaste sträckan till närmaste buskage och tillbaka, och sånt är inte jyckens likör.
Apropå dryckesvanor, och det faktum att mattens jycke är ute på galej, under tiden har vi käkat tortelloni med färsk grovriven parmesan och kört några varv med pepparkvarnen, och en annan korkade upp en sydafrikan som nån mindre vetande gömt längst inne i skafferiet. Inte är det jag, så mycket vet jag, för sen jag slutade hälla i mig Beyaz en gång i tiden köper jag aldrig vin från söder om Spanien. Eller för all del Italien.
Avrundningen bestod av en bit gorgonzola. Och ett glas vin.
Dagen till ära länkar vi till en text av Orhan Pamuk.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar