Tårar – men fotbollen först

Bajen borde ha vunnit, var bäst och förtjänade att vinna. Men det räcker tydligen att ge pågarna Johansson och Junior lillfingret – så kapar dom av det jäms med bägge fotknölarna. Snyggt, distinkt och kliniskt två gånger om. Men Egurens mål var hur som helst värt kostnaden för årskortet och svar på tal. Samt skönare än konst. Bajen har nu hur som helst med ett bidrag i den kommande Fotbollsgalan i dumburken (som vi ändå inte ska se eftersom vi lever efter devisen ”Vi är väl inte galna heller”).

Aubynns framspelning till Paulinhos ledningsmål – say no more. Som vanligt hinner man under hans bollbehandlingsräder ropa i lite olika följd och tonarter ”passa”, ”skjut för fan”, ”passa”, ”släpp bollen”, ”släpp bollen!”, ”skjut” – och när det är som bäst avslutas det hela med ett ”aaaaaah!” Läckert är bara förnamnet.

Som sagt, Bajen borde ha rott hem det hela med 7–3. Men sån är fotbollen. Och som vanligt efter VM-uppehållet såg Hammarbys uppställning ut som aldrig förr. Med tanke på att nio spelare som antingen är givna i eller knackar hårdast på porten till startelvan är skadade eller avstängda är insatsen mer än fullt godkänd. Att det inte räckte hela vägen har alltså med att göra att fotbollen är sån. Dessutom: Vi kan fortfarande vinna guld – samtidigt som kontrakten nu borde vara klart…

Vi är visserligen realister men slutar aldrig att drömma. Det var visserligen en bra match men den kunde ha slutat annorlunda.

David Johansson är Hammarbys svar på Cannavaro. Vem José Monteiro är? Tja, i går var han ännu bättre. När Bajens bägge mittbacksklippor sitter på läktaren är det lätt att få stora skälvan. Det behövs inte. Det är bra att veta att klivet från Farsta till Söderstadion inte behöver vara så stort. Dessutom går det undan.

När Furuseth Olsen klev ner igen på mittfältet blev det åka av. Killen är emellanåt genialisk på att ta sig fram och förbi på kanten.

Paulinho jobbar hårt och gör det han ska. Mål. Men han kunde ha pytsat in ett par till. Och Egurens kontrakt är väl påskrivet? Snälla?

Och Furuseths? Snälla?

Övriga halva mittfältet slet på efter bästa förmåga. Men Chanko har onekligen en del kvar att bevisa. Okej, det ser bättre ut för var gång. Men det är en bit kvar.

Annars är det tuffa tider. Älsklingsdatorn tycks ha skurit ihop. Den startar ibland, stånkar, sätter lite fart – och dör när som helst utan pardon. Säkerhetskopia av allt är väl numera allmän kunskap? Jo, tjena. Program, dokument, webbprojekt, ett par tre tidningar, fyra tusen bilder, fyrtio påbörjade storfilmer från min egen lilla ankdamm och en och annan häpnadsväckande tanke – allt finns där men ändå inte. ”Projekt Rädda det som räddas kan” går nu in på tredje dygnet med hjälp av diverse medier. Typ Saida och en annan hårddisk. Det är som en hollywoodsk nedräkning innan nån fanatiker med nåt antiamerikanskt namn ska trycka på knappen för att en gång för alla släcka hela den fria världen. Däremellan lyfter man på locket och stirrar in bland kretskorten och miljoner kablar – och man känner sig som Tiina Rosenberg: man vill ge nån på käften – men man får inte.

Som om det inte var nog. Det drar ihop sig för årets sista morgondopp. Var det dagens?

Dock återstår jyckens morgonpromenad. Och disken. Vi ska i vanlig ordning ta vägen förbi udden för en tagg och en frolic. Väl där ska vi inte tänka en enda vettig tanke.