Vatten på sin kvarn

Lustigt nog ännu ett morgondopp i ur och skur, denna gång modell snortidigt eftersom sömnen flyr sin väg när himlen gråter kopiöst på vårt plåttak. En liten reflektion infann sig på vägen. Anledningen var alltså att det var mer vatten på land och i luften än i själva vattnet. Nämligen: Har ni betalat allt hutlösare elräkningar från Vattenfall senaste tiden för att det finns för liite vatten i vattenkraftsreservoarerna? Då kan ni vara vara säkra på att ni snart kommer att få betala ännu mer för att det finns för mycket.

Nån kanske tror att jag ständigt är ute och flyger och far. Det stämmer delvis. I går var jag tvungen att ta tricken till Östermalm, en av Tjockhults få riktiga avarter med friidrotts- och koksbarer, teveprogramledare, folk i slips och små fula hundar, för ett sista försök att få liv i äldste sonens ledsna ipod, som vi redan fått utbytt en gång. Till saken hör att Apples garanti påpassligt slutat gälla. Troligt hårddiskproblem, sade ynglingen bakom disken. Inget att göra. Apples policy? Det finns bara en väg att gå, om man vill följa Macintoshs skapare hela vägen till banken. Nån, gissningsvis på Irland, ska glo några sekunder på tingesten, och sen byter han eller hon ut den mot en ny. Det hela går ut på att jag betalar fullt pris för den nya plus att denne nån ska ha hutlöst betalt för att ha glott på maskinen.

Fast vem vet, nån kanske gör om den till en bomb.

Hur som helst, på tricken till slipsriket slog jag mig er och fick snart sällskap av en äldre norrman med penna och block som ställde en massa frågor som jag inte riktigt fick att gå ihop, till exempel om allt är bra med Julia, blink blink, så jag sade mest ”kanske” eller ”jag vet inte riktigt” eller ”jag tror det”. När jag försökte koncentrera mig på den något större kvällsdrakens rosa sportbilaga för att plocka ut tre säkra ök i dagens V64 tog han den andra, mestadels oläsliga delen av samma tidning, lös upp nånstans mitt i och rusade av vid nästa station. Jag är inte så bra på norsk, och det underlättade ju inte vårt utbyte, men jag tror att han presenterade sig som Björn. Björn Bennov? Benkow? Tja, nånting åt det hållet.

Fler som är ute och flyger. Svenska fotbollslag börjar likna typ Arsenal; det finns snart inte en enda inhemsk blekfis kvar för de få rötäggen i publiken att knyta sin fosterlandskärlek till. Två nya prövar sina vingar i Hammarby. En argentinare i Bajen skulle smaka fågel, i alla fall rent principiellt. Helst en hybrid av Tevez och Messi. Så om provspelaren Juan Lucerno blir kvar återstår att se. Och islänningar har jag och många med mig med hjärtat på rätt ställe av erfarenhet bara gott om att säga. Heidar Geir Juliusson, polare till Back-Gunnar, tog tydligen för sig i reservlagsmatchen mot Örebro i veckan.

Men för stor omsättning är aldrig bra, sa prosten, bjöd på gammalt snus. Guldåret 2001 gick Bajen runt på typ sexton spelare, om jag minns rätt, plus en och annan som gjorde nåt enstaka inhopp. En sak till: Suveräna Markstedt–Hermansson spelade vill jag minnas varenda match. I alla fall snudd på. I år är halva säsongen kvar och tjugofyra stycken har redan fått iklä sig världens snyggaste fotbollströja. Kontinuitet bredvid Paulinho, ja tack, men det underlättar inte om snubben bredvid honom när han väl får chansen springer omkring och ger folk en armbåge bara för att dom möjligen varit dumma innan.

Sånt sysslar väl inte Viking-Nhleko med?

Fortsatt ute och far: I kväll ska Sverige ta sig ur den tyska baksmällan med hjälp av en ny sifferuppställning på fotbollsplanen. Det vore kul att åtminstone nån minut få se Kennedy på plats. Förhoppningsvis står det så i Lagerbäcks nya manual. Max och Östlund däremot tycks i sammanhanget satt sin respektive sista potatis.

Nu dyker jycken upp med en strumpa i käften. Det betyder att det är dags att sparka i gång mokabryggaren. För att gå i land med det krävs, just det, vatten.