Jobbigt värre för en gnällspik

Morgondopp med gråmulen höstkänsla. Gårdagen blev alldeles för helvete lång. Och innehöll bland annat tappad haka, ”Vad var det jag sade”, en resa tillbaka till verkligheten och tårar som sprutade.

Yngsta sonens födelsedagspresent, inklusive dotterns premiär på Söderstadion, dessutom medföljande mamma klädd i snyggt matchställ utlånad av äldste sonen som hade intuition nog att ägna sig åt andra aktiviteter, utmynnade alltihop i definitionsmässigt ren frustration. Mamman svor värre än vanligt, dottern fick kanske inte blodad tand även om hon klappade med ibland, och till slut grät yngsta sonen så att tårarna sprutade – och jag fick ägna mig åt att torka dem och säga något försonande om det hela genom att sätta det i något slags perspektiv. Typ: ”Jag har varit med om värre.”

När det gått sjuttio minuter med stolpträffar och rensningar på mållinjen och motståndare som under den senaste halvtimmen inte ens lyckats ta sig in på Hammarbys planhalva, ja, då vet man vad som kan inträffa. Sättet det sker på är dessutom som taget ur någon instruktionsbok över misstag vi inte vill se och hur vi gör för att undvika dem. Som feltajmade utrusningar i blindo, kapitel 1, sidan 1, första utgången.

Möjligen finns boken inte översatt till engelska.

Det fanns alltså inte mycket att glädjas åt i det behagligt molninsvepta solskenet. Klasskillnad på lagen, javisst, men Bajens spel saknade ändå det där extra av struktur, tryck och jävlar anamma som man kan kräva när man tagit ett fast grepp om läget i tabellen och har allt i egna händer. Saknaden efter Petter A och Mikkel J var påtaglig. Och vad gjorde Louay Chanko på planen, förutom att dra på sig en varning? Det kunde ha varit en poäng att lufta honom om det stått typ tre noll, men att kasta in någon som just lämnat stenstodstillvaron för att få upp farten i spelet när matchen börjat gå i stå? Satt inte Castro-Tello eller Monteiro på bänken? Visserligen oprövade men med spring i benen? Var meningen med bytet att Paulinho skulle bli ensam forward?

Återstår att uppdatera den upptejpade tabellen på kyskåpsdörren, men jag väntar möjligen till i kväll.

Äh, va fan, lika bra att göra det nu. Verkligheten är som den är. Den årliga plattmatchernas plattmatch ingår i den stora planen. Det ser ju bra ut. Och jag måste ändå få liv i mokabryggaren och därmed öppna kylskåpet och på vägen se sanningen i vitögat.

Jycken? Hon har fått springa av sig morgonpromenaden med yngsta sonen, som lämnat gårdagstraumat långt bakom sig. Barn kan konsten att göra sånt. Tårar torkar snabbt. Gnällspiken däremot, vi som vet vad som krävs för att det ska gå åt helvete, om man nu ska tala om sig själv som någon i tredje person som gärna drabbas av pluralis majestatis, suger gärna en stund extra på den bittra karamellen.